Herr talman! Det har nu gått mer än 20 år sedan den så kallade stora skattereformen i början av 1990-talet. Mycket har hänt, och inte minst har den borgerliga regeringen genom sina olika avdrag undergrävt den ursprungliga tanken om ett enkelt och robust skattesystem. Den största förändringen är jobbskatteavdraget, som i avsevärd utsträckning finansierats genom försämringar i de sociala trygghetssystemen för sjuka, arbetslösa och fackföreningsmedlemmar. Vänsterpartiet menar, liksom Socialdemokraterna, Miljöpartiet, de fackliga organisationerna, Finanspolitiska rådet, Konjunkturrådet och många enskilda samhällsdebattörer att det är dags för en ny översyn av skattesystemet.
Till exempel LO beskrev för något år sedan viktiga frågor att beakta i en sådan översyn. Välfärdens finansiering ska tryggas, näringslivets villkor bör vara generella, den ekonomiska politiken ska vara rättvis och rationell, en samlad strategi för miljöbeskattning bör formas och internationaliseringen kräver ökat samarbete på skatteområdet.
Det ligger enligt min åsikt mycket i dessa synpunkter, men utan att låsa sig fast vid sådana ingångar kan man konstatera att de är bra exempel på frågeställningar som behöver belysas.
Utskottsmajoriteten avvisar dock en bred parlamentarisk översyn, bland annat med hänsyn till den sittande företagsbeskattningskommittén och beredningen av EU-kommissionens meddelande om momsens framtid. Jag menar att dessa arbeten inte ska stå i vägen för en översyn. Det kommer alltid att finnas olika aktuella skattefrågor som bereds för tillfället, men de kan inte förhindra nya tag. Jag kan i övrigt instämma i vad Peter Persson och Mats Pertoft har sagt i denna fråga. De har argumenterat väl. Dessutom argumenterade Mats väl vad gäller reseavdraget. Jag passar på att säga det nu eftersom jag inte har för avsikt att ta upp frågan igen.
Herr talman! En av de obalanser, för att inte säga orättvisor, som den borgerliga regeringen infört är den högre skatten på pensioner, arbetslöshetsersättning, föräldraförsäkring och sjukersättning. Det är inte rimligt att pensionärer, arbetslösa och sjuka ska betala en högre skatt än de som arbetar. Det handlar om beskattning på uppskjuten lön och på försäkringsersättningar. Dessutom har till exempel en pensionär redan gått ned avsevärt i inkomst vid pensionen. Varför ska han eller hon dessutom betala mer i skatt än den yrkesaktive? Om man efter ett långt, ofta slitsamt, yrkesliv har ålderspension, alltså uppskjuten lön, betalar man mer skatt än den som har inkomst av lön. Än värre blir det för den som har blivit arbetslös och har ersättning från a-kassa eller har förtidspension. Då blir skillnaden i beskattning ännu högre. Samma sak gäller den som är hemma för att ta hand om sina barn och har ersättning från föräldraförsäkringen. Detta är djupt orättvist, orättfärdigt och innebär naturligtvis inte att skatt tas ut efter bärkraft. Därför borde skattesystemet ändras så att lika inkomster beskattas lika oavsett var inkomsterna kommer från.
Och inte har skattesystemet förenklats. År 2006 fanns det bara en skattetabell som visade hur mycket skatt man skulle betala på sin inkomst oberoende om det var lön, pension etcetera. I dag finns sex olika tabeller. Här har en ny regering verkligen ett regelförenklingsarbete att ta itu med. Med detta yrkar jag bifall till reservation 2.
Herr talman! Den svenska kollektivavtalsmodellen bygger på starka parter på ömse sidor. Arbetsmarknadens parter ansvarar för lönebildningen och bär huvudansvaret för övrig reglering av arbetslivet och för att lösa tvister som uppstår på arbetsplatserna. Om denna modell ska fungera väl och behålla sin legitimitet måste den fackliga organisationsgraden och den fackliga närvaron i arbetslivet vara hög.
En av de första saker som regeringen genomförde när den kom till makten hösten 2006 var att slopa skattereduktionen för medlemsavgifter i facklig organisation. Motsvarande rätt för arbetsgivares medlemskap i arbetsgivarorganisation lämnades dock orörd. Det är en inkonsekvens med en tydlig ideologisk udd riktad mot fackföreningsrörelsen. För Vänsterpartiet, som värnar den svenska kollektivavtalsmodellen, är det självklart att se rätten att göra skatteavdrag för medlemskap i facklig organisation som samhällsnyttig och därmed som en legitim kostnad för staten. En avdragsrätt om 25 procent för medlemsavgift i facket bör därför återinföras.
Efter regeringens tillträde 2006 minskade antalet medlemmar i a-kassorna med en halv miljon på två år. Därefter har en viss återhämtning skett. I höstas var 400 000 färre medlemmar i en a-kassa än vid regeringens tillträde - detta samtidigt som arbetskraften i åldern 16-64 år hade ökat med 466 000 personer. Tillsammans medför det att den andel av arbetskraften som är medlem i en a-kassa har minskat från ca 85 procent till under 70 procent.
Det stora medlemsbortfallet är en följd av regeringens drastiska höjningar av medlemsavgifterna till a-kassorna och försämrade ersättnings- och kvalificeringsvillkor. De höjda medlemsavgifterna orsakas av att regeringen har infört nya avgifter som a-kassorna tvingas betala in till staten - först en förhöjd finansieringsavgift och därefter den så kallade arbetslöshetsavgiften. Löntagarna finansierar arbetslöshetsförsäkringen i sin helhet, dels genom arbetsmarknadsavgiften som arbetsgivaren betalar in till staten men som i grunden är avstått löneutrymme, dels genom finansieringsavgiften och arbetslöshetsavgiften som a-kassorna betalar in till staten.
År 2006 finansierade arbetsmarknadsavgiften ca 88 procent och medlemsavgifterna ungefär 12 procent av den utbetalda ersättningen från försäkringen. Vid årsskiftet 2007 höjde regeringen finansieringsavgiften. Det innebar att a-kassorna var tvungna att drastiskt höja sina medlemsavgifter och att medlemsavgifternas andel av finansieringen av den utbetalda ersättningen ökade till drygt 60 procent 2007, alltså en dramatisk ökning från 12 procent året innan. Den förhöjda finansieringsavgiften var inte påkallad av finansiella skäl. År 2007 gick arbetslöshetsförsäkringen med ett överskott på 28 miljarder kronor.
Det utrymme i statsbudgeten som höjningen av medlemsavgifterna och de sänkta ersättningsnivåerna i arbetslöshetsförsäkringen skapade har regeringen i praktiken använt för att finansiera en stor del av det så kallade jobbskatteavdraget. Personer med inkomster från a-kassa, pensioner, sjukförsäkring eller annan socialförsäkring är inte berättigade till avdraget. Regeringen låter alltså a-kassornas medlemmar finansiera skattesänkningarna genom överuttag av avgifter.
Vänsterpartiet vill att alla ska ha råd att vara med i en a-kassa och att arbetslöshetsförsäkringen ska vara solidariskt finansierad. Det är både ekonomiskt möjligt och politiskt rimligt att återskapa en solidarisk finansiering av arbetslöshetsförsäkringen. Med sänkta medlemsavgifter sänks tröskeln för att gå med i en a-kassa mest för dem som har stort behov av försäkringen. Om arbetslöshetsavgiften avskaffas kommer ingen att behöva betala mer än ca 100 kronor i månaden i medlemsavgift till sin a-kassa.
Vi vill också införa avdragsrätt för medlemsavgiften till a-kassan. Minskade kostnader för att vara medlem i en a-kassa tillsammans med förbättrade kvalificerings- och ersättningsvillkor är det effektivaste sättet att skapa en inkomstförsäkring som alla med fast förankring på arbetsmarknaden kan få ersättning från vid arbetslöshet. Arbetslöshetsavgiften ska därför avskaffas och en avdragsrätt om 40 procent för medlemsavgift till a-kassan ska återinföras. Med detta yrkar jag bifall till reservation 12.