Fru talman! Låt mig först säga att jag tycker att
inläggen här, såväl interpellantens som övriga medde-
battörers, mycket väl speglar hela problematiken i
diskussionen kring den vilda laxen i Östersjön. Här
finns alla de olika aspekter som vi alltid möter i den
här diskussionen - yrkesfiskets roll och möjligheter
att fortleva och utvecklas, den biologiska mångfalden
samt problematiken mellan Norrland och de södra
delarna av landet. Jag får ibland en känsla av att det
kan vara enklare att ta på sig rollen som företrädare
för ett av de här intressena, medan frågan för den som
har att väga olika intressen mot varandra blir oerhört
mycket mer komplicerad.
Jag tycker att det är min uppgift att väga samman
alla dessa olika intressen. Då är det självfallet så att
den biologiska mångfalden, i det här fallet skyddet av
de vilda laxstammar som finns i vårt land, står i en
särklass. Vi har skrivit under en konvention om den
biologiska mångfalden. Vi har ett ansvar inför framti-
den att bevara de här laxstammarna. Självfallet måste
vi göra allt som står i vår makt för att leva upp till det
ansvaret.
Nästa prioritet bör som jag ser det vara yrkesfis-
ket. Tio båtar, säger Gudrun Lindvall. Ja, det är åt-
minstone ett par hundra personer som primärt är be-
rörda av yrkesfisket. Och det är många fler om man
tittar på de effekter som ett försvunnet yrkesfiske
skulle få för de bygder som skulle drabbas.
Om man då kan tänka sig att vidta drastiska åtgär-
der måste man vara mycket säker på att de åtgärder
man vidtar är de riktiga. Det är precis därför jag i mitt
interpellationssvar säger att jag är beredd att se när-
mare på detta.
I dag har vi inte dessa bevis. Gudrun Lindvalls
självsäkra påståenden i interpellationen till trots vet vi
inte säkert att det är drivgarnen i Östersjön som hotar
tumlarebeståndet. Tvärtom tyder ju undersökningsre-
sultaten hittills på att bifångsten av tumlare inte är ett
stort hot. Visserligen kan jag hålla med om att den
begränsar det. Men det material som vi har kring
bifångsten av sjöfåglar kan inte heller sägas vara ett
belägg för att det är just drivgarnen som är det stora
problemet.
Fiskeriverkets bedömning är ju också att man
måste titta på de sammantagna effekterna av alla
tänkbara problem som kan uppstå. Då kan en be-
gränsning av användningen av drivgarn vara befogad.
Men, vilket jag också understryker i mitt svar och vill
framhålla igen, vi skall inte leva i illusionen att vi kan
lösa detta problem genom en sådan begränsning som
rör enbart det svenska fisket. Då kommer vi inte att
lösa problemet, utan vi kommer att ha problemet kvar
men att det möjligen kommer att vara andra som
bedriver detta fiske. Jag vill gärna understryka att ett
av skälen till att det hela är så komplext är ju att vild-
laxen utgör en så liten del av det totala laxbeståndet.
Vildlaxen utgör verkligen nålarna i höstacken. Vårt
problem är hur vi skall kunna fiska upp höstacken
utan att fiska upp nålarna. Vi måste komma bort från
att fiska vildlaxen. Vi måste komma bort från att fiska
av de blandade bestånden. Men vi måste ha ett inten-
sivt fiske. Vi måste upprätthålla ett intensivt fiske av
den odlade laxen, annars kan mängden odlad lax i
själva verket bli den faktor som slutgiltigt ödelägger
situationen för de vilda laxstammarna.
Vi måste också arbeta på det nationella planet, och
vi måste i mycket stor utsträckning arbeta på det in-
ternationella planet. Det är också därför som vi så
högt värderar det arbete som nu sker med den särskil-
da arbetsgruppen, och där vi från Sveriges sida har
varit mycket pådrivande när det gäller att få fram den
här aktionsplanen.
Jag måste säga att jag också har gott hopp. Jag
tycker nämligen att det internationella samarbetet
under senare år, både genom reduceringen av kvoter-
na och genom denna särskilda arbetsgruppen, faktiskt
har tagit ett stort steg framåt. Men frågan är mycket
komplex, det kan vi inte glömma bort i denna diskus-
sion.