Herr talman! Som framgår av betänkandet råder
det om den reformering som nu föreslås stor
enighet om de flesta förslagen. Det beror ju på att
riksdagen själv, med alla partier inblandade, har
utrett frågan. I en del fall tycker utskottet att
frågorna bör utredas vidare. Det gäller samarbetet
mellan Riksrevisionsverket och Riksdagens
revisorer på längre sikt. Det gäller också
utskottsorganisationen och de s.k. utgiftsområdena
och den kommande EU-nämndens funktionssätt.
Vänsterpartiet menar emellertid att riksdagen
redan nu borde fatta beslut om att alla partier skall
vara representerade med minst en ordinarie
ledamot i EU-nämnden. Det har gått att lösa i den
nuvarande EG-delagationen. Det bör då också gå
när det gäller EU-nämnden.
Herr talman! Med det vill jag yrka bifall till
reservation 1, som har samma innebörd som min
meningsyttring under samma moment.
Det är glädjande att utskottet nu stöder förslaget
att ledamöternas ekonomiska intressen skall
registreras och bli lätt tillgängliga. Jag hoppas att
Eva Zetterberg från vårt parti kommer att ta upp
denna fråga senare.
Den viktigaste förändring som föreslås är
omläggningen av budgetåret och övergången till
rambudgetering samt förlängningen av riksmötet
med slopandet av behovet av urtima riksdag. Detta
motiveras med att man måste öka säkerheten hos
marknaden om vilka förslag riksdagen kan tänkas
godkänna. Om marknaden vet detta tror man alltså
att samhällsekonomin skall fungera bättre.
Vi skulle ju också kunna vända på steken och säga
att vi politiker bättre vet vilka beslut som skall
fattas om vi kan förutsäga hur marknaden skulle
komma att bete sig. I så fall skulle marknadens
åtgärder behöva godkännas av staten. En sådan
tankegång har man emellertid inte än varit inne på.
Utredningen och utskottet inser emellertid
problemet med marknadens opålitlighet. Det sägs
att om synnerliga ekonomisk-politiska skäl
föreligger skall regeringen även efter det att ramen
för statsbudgeten är beslutad kunna avge
proposition som föreslår inkomster och utgifter
som ligger utanför budgetramarna.
Det som enligt vår mening är mest betänkligt och
svårt med den föreslagna ordningen är att enskilda
motionärer och även mindre partier får svårare att
få sina förslag med budgetkonsekvenser
behandlade. När någon väcker en motion som
påverkar statsbudgeten efter det att ramen är
fastlagd kommer motionen inte att kunna ställas
under proposition.
Jag förutsätter emellertid att en enskild motionär
kan yrka bifall till sin egen motion vid beslutet i
första steget om statsbudgeten, även om inte
finansutskottet stött ledamöten. Dessa problem
hade enligt min mening varit enklare att lösa om
riksdagen fått bestämma utgiftsområdena med ett
beslut för varje sådant område.
Finansutskottets makt kommer med denna ordning
att bli kraftigt förstärkt. Därför är det ett
minimikrav att alla partier blir representerade med
en ordinarie ledamot i finansutskottet.
Herr talman! Jag yrkar därför bifall till min
meningsyttring under mom. 11.
I Lindbeckkommissionen sägs det att
inskränkningar i motionsrätten är särskilt påkallade
när det gäller förslag som leder till ökade
statsutgifter. Carl B Hamilton från Folkpartiet är i
sin motion inne på att det är nödvändigt att
inskränka ledamöternas förslagsrätt om vi skall få
ordning på statsfinanserna. Detta framskymtar i ett
särskilt yttrande av moderater och folkpartister i
utskottet. Det anges att den förslagna ordningen
med rambudgetar är angelägen med hänsyn till
statsfinanserna.
När man tar del av dessa argument kan man få
intrycket att det är riksdagen som saboterar
statsfinanserna. I verkligheten är det faktiskt beslut
gjorda av marknaden och av riksbank och regering
som lett till en rad felbedömningar under 80-talet.
Det handlade om avregleringen av
kreditmarknaden och de beslut som fattades till
följd av det. Det var bankdirektörerna som tävlade
om att låna ut pengar utan täckning. Det var
revisorer och Bankinspektionen som inte klarade
kontrollen och inte slog larm i tid. Det var
storföretagens finansavdelningar, som ägnade sig åt
spekulation i stället för långsiktiga och uthålliga
investeringar i utbildning och modern teknik.
När det gällde valutaavregleringen var det inte
heller riksdagen som fattade beslutet. Det drevs på
av sådana framträdande borgerliga företrädare som
Wibble och Tobisson. Kapitalrörelserna över
gränserna skulle bli små, hette det. Vårt parti
varnade för konsekvenserna.
Skattereformen beslutades givetvis formellt av
riksdagen, men i botten låg en uppgörelse mellan
två politiska partier, Folkpartiet och
Socialdemokraterna, som då såg väldigt lättsinnigt
på de dynamiska effekterna.
Ett annat beslut som drivit upp budgetunderskottet
är de höga räntor som blev följden av den
dogmatiska knytningen till ecun och försöken att
hålla fast kronkursen.
Alla de här misstagen har sedan drivit upp
arbetslösheten och statens utgifter. Det var främst
misstaget när det gäller ordningen i vilken besluten
fattades. För systemskiftespolitiken under den
gångna mandatperioden har givetvis
riksdagsmajoriteten ett ansvar.
Det är när staten och riksdagen nu skall försöka
städa upp som man önskar inskränka ledamöternas
förslagsrätt. Skulle man dra slutsatser av historien
är det närmast Riksbankens och regeringens
beslutsrätt som skulle ifrågasättas. Standarden på
den svenska ekonomutbildningen borde kanske
också granskas.
Som tur är har det mesta av förslagen till
inskränkning av motionsrätten avvisats. Men det
kommer att bli jobbigt med individuella
ekonomimotioner.
Vänsterpartiet kräver i sin motion en ventil med
innebörden, att om det visar sig att ramarna slagit
helt fel skall det finnas en möjlighet för riksdagen
att i efterhand omfördela mellan utskotten.
Givetvis skulle då också motioner med den
innebörden kunna behandlas. Det föreslagna stela
systemet skulle då bli mindre stelt.
Hela konstruktionen med kalenderårsbudget
bygger egentligen på förutsättningen att valet hålls
på våren, i slutet av maj eller början av juni. Då kan
de nyvalda ha en chans att förbereda sina
budgetförslag. Tjänstemän som jobbar på
sommaren tar då inte helt över processen, och
styrningen från föregående regering blir mindre.
Beredningen kan alltså bli bättre. Därför har vi
stött förslaget att lägga valet på våren.
Jag yrkar bifall till min meningsyttring mom. 2 och
11 och till reservation 1.