Herr talman! Det brukar sägas att parlamentariska
församlingar är obotligt konservativa vad gäller
församlingarnas egna arbetsformer. Så är det nog i
stort sett. Vi erinrar oss att det tog 14 år av
utredningsarbete och överväganden innan man
kunde fatta beslut om övergång till ett
enkammarsystem. Det tog ytterligare ett antal år
innan riksdagen kunde samla sig till ett beslut om
en ny grundlag, dvs. den grundlag som vi nu har.
Det är naturligtvis i och för sig bra att man inte
ändrar grundlagen och riksdagens arbetsformer
från tid till annan, utan att förslagen övervägs noga.
Vad vi nu kan se framför oss är ett betänkande,
KU18, som vilar på ett utredningsarbete som har
gått ovanligt snabbt. Utredningen har letts av
riksdagens talman Ingegerd Troedsson, och man
har lyckats slutföra ett arbete som inte har varit
utan komplikationer och inte utan svårigheter. Men
man har ändå lyckats slutföra detta arbete på ett
lyckosamt sätt. Resultatet av det arbetet innebär
ganska omfattande förändringar av riksdagens
arbetsformer. En del av förslagen kommer också
att påverka statsförvaltningen som helhet.
Det är tillfredsställande att det är ett i stort sett
enhälligt utskott som står bakom de förslag som nu
föreläggs kammaren. Den i särklass viktigaste
förändringen som föreslås är omläggningen av
budgetåret till kalenderår. Redan
Grundlagberedningen föreslog detta, men fick inte
gehör för det. Vi har under många år upplevt den
konstiga situationen att riksdagen formellt startar
på hösten men i realiteten egentligen inte gör det,
eftersom budgeten fortfarande läggs fram i januari.
Vidare har detta medfört stora svårigheter att
planera riksdagens arbete, eftersom beredningen i
utskotten och på annat sätt av viktiga
lagstiftningsärenden och budgetärenden har gått
parallellt. Vi har fått den anhopning av stora och
viktiga ärenden under en jäktig slutperiod av
riksdagens vårsession varje år som inte har varit till
gagn för egentligen någonting.
Jag har för min del länge föreslagit i princip den
förändring som nu ligger framme. Jag började
skriva motioner om detta i mitten av 70-talet. Det
tar således sin tid. Men det är med en viss personlig
tillfredsställelse som jag nu ser att den tanke som
jag kopplade på från Grundlagberedningen nu ser
ut att realiseras.
Det bör därmed bli möjligt att behandla budgeten
mera koncentrerat under hösten. Det är många
fördelar med detta, men en fördel är att det blir en
intensiv och koncentrerad beredning. En annan
fördel är, som jag antydde, att riksdagen kan ägna
våren åt andra viktiga ting inom lagstiftningen.
Det finns en brist i det här förslaget som jag inte
kan undgå att nämna, och det är att vi inte har
lyckats få resonans för förslaget att lägga de
allmänna valen på våren. Socialdemokraterna har
inte velat sluta upp kring den tanken, av skäl som
jag inte riktigt har lyckats genomskåda. Det hade
naturligtvis varit bättre att ha valen på våren, från
olika synpunkter. Den allmäna politiska
valdebatten hade kunnat komma i nära anslutning
till de stora och omfattande debatter som föregår i
riksdagen.
En annan sak som också är viktig, kanske mera på
ett tekniskt sätt, är att om det skulle bli
regeringsskifte hade den nya regeringen kunnat
tillsättas vid ett kort sammanträde under
sommaren, och den hade kunnat komma i gång och
ha sitt budgetförslag färdigt när den nya riksdagen
sammanträder på hösten. Jag ser det alltså som en
brist att vi inte ha lyckats komma ända fram i detta
avseende.
Nu har jag ändå gått med på det förslag som ligger,
därför att jag anser att själva omläggningen av
budgetåret från olika synpunkter är mycket viktig.
Utredningens undersökningar och KU:s
överväganden har visat att det är möjligt att klara
av budgeten på hösten även om vi skulle få ett
regeringsskifte. Det bör kunna gå, men det kan bli
stressigt och det kan föra med sig vissa
bekymmersamma övergångsproblem.
I våra grannländer Norge och Danmark har man
det så här, och om de klarar det bör det kunna gå
också i den svenska riksdagen.
Om omläggningen fullföljs -- helst med vårval -- bör
det kunna bli bättre möjligheter i framtiden att
planera riksdagens arbete. Det har varit väldigt
ryckigt och väldigt svårt att planera arbetet i
riksdagen på ett rationellt sätt. Jag inser att en
riksdag aldrig kan bli en normal arbetsplats --
självklart inte. Ledamöterna måste vara beredda
på allehanda inskränkningar i den personliga
bekvämligheten och även på ganska tvära
omkastningar i sin planering. Riksdagsarbetet
måste komma i första hand, och utfallet av
skiftningarna i den politiska temperaturen kan man
aldrig med säkerhet förutse. Men med en
budgetprocess på hösten och en lugnare process när
det gäller lagstiftnings- och planeringsarbete under
våren bör det bli möjligt att förbättra effektiviteten
i riksdagens arbete.
Det bör också vara möjligt att mer konsekvent
realisera en annan tanke som jag personligen
började driva i mitten av 70-talet, nämligen att
lägga in riksdagsfria veckor under arbetsperioden.
Tanken bakom detta var att riksdagsledamöterna
har två väsentliga uppgifter. Den ena är givetvis att
finnas här i huset och delta i beredningsarbetet och
i besluten. Den andra viktiga uppgiften är att finnas
ute bland folk, att kunna möta sina väljare, att
kunna ta del i debatter av olika slag på hemorten
under hela riksdagsåret.
Personligen har jag ofta fått klagomål från
människor som har tyckt att det har varit högst
beklagligt att jag tvingats säga nej till att ställa upp
i olika sammanhang på hemorten. Jag har bara
kunnat hänvisa till riksdagsarbetet. Med mer
systematiskt inlagda fria veckor bör
riksdagsledamöterna få bättre möjligheter att
förverkliga denna andra viktiga uppgift.
Det har också införts ett par lediga veckor, som
såvitt jag har kunnat förstå har uppskattats mycket
av ledamöterna. Jag hoppas att man kan gå vidare
med detta.
När det gäller själva budgetarbetet i riksdagen är de
viktigaste förslagen i utredningen övergången till
rambudgetering, konstruerandet av
utgiftsområden och en ny process när det gäller
relationerna mellan budgetberedande utskott och
finansutskottet. Det här finns noggrant beskrivet i
betänkandet, och jag skall inte närmare gå in på
det. Här kan uppkomma vissa svårigheter --
föregående talare var inne på en del av dem -- men
jag förutsätter att man lätt kan komma till rätta
med dem allteftersom man vinner erfarenhet.
Det gäller också utskottsorganisationen. Det har
funnits många uppslag om en förändrad
utskottsorganisation, och jag tror att det finns goda
skäl att genomföra förändringar -- mer eller mindre
genomgripande -- men detta får den nya riksdagen
ta ställning till. Det är ju också ett område där
riksdagen själv kan pröva sig fram.
Ett utslag av tänkandet inom utredningen som
återspeglas i konstitutionsutskottets betänkande är
att utskotten skall ägna sig mer åt uppföljning och
granskning av de beslut som fattas här i riksdagen,
dvs. se efter vad det blev av dem. Det tror jag är en
väldigt viktig uppgift.
Nära förbunden med denna syn på arbetet är
förslagen om att förstärka Riksdagens revisorer. De
utför en mycket viktig gärning, och man kan säga
att de under senare år har aktiverat sin verksamhet
på ett mycket glädjande sätt. Jag tror att det är
viktigt att även denna revision byggs ut. Det har
varit delade meningar inom utskottet om vilken
takt det skall ske i och vilket sätt det skall ske på,
men slutresultatet är dock att vi har kunnat uppnå
enighet också på den punkten, nämligen om en
förstärkning på kort sikt och om överväganden om
ytterligare förstärkningar på litet längre sikt.
Med hänvisning till de resonemang som finns i
betänkandet om riksdagsrevisionen kontra
Riksrevisionsverket vill jag i det här sammanhanget
gärna säga att jag är lika övertygad nu som jag har
varit tidigare när jag har debatterat de här frågorna
om att det är nyttigt för revisionsverksamheten att
vi har två organ med delvis lika och delvis olika
uppgifter. Detta har inte orsakat något problem
hittills, och jag tror inte att det kommer att bli några
problem i framtiden heller. En förbättrad revision
från den sida som sorterar direkt under regeringen
och från de revisorer som sorterar under riksdagen
tror jag är väldigt viktig.
Jag har dragit över min tid litet grand, herr talman,
men jag skall strax sluta. I samband med
granskningsdebatten var det en del av utskottets
ledamöter som hade godheten att säga en hel del
vackra ord om mig personligen. Jag uppskattade
dem mycket, och jag tackar utskottets ledamöter
för detta. Jag vill utan något som helst hyckleri säga
att jag kommer att sakna kamratskapet i
konstitutionsutskottet och att jag kommer att sakna
möjligheterna att vara med och påverka utskottets
ställningstaganden i de ständigt lika viktiga frågor
som utskottet har under beredning.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.