Herr talman! Jag satt på mitt rum och skrev några
rader på ett tacktal som jag skall rikta till tredje vice
talmannen och vice ordföranden i KU. Det var
orsaken till att jag inte var i kammaren. Vi skall ha
avslutningsfest i konstitutionsutskottet, och jag tar
allvarligt också på den frågan.
Jag visste inte att Alf Wennerfors ville ägna så
mycket tid åt min person i debatten om
Riksdagsutredningen, där vi är eniga. Det
föreligger inte någon socialdemokratisk
reservation, utan det är fråga om ett enigt
betänkande.
Jag vill sedan till Alf Wennerfors säga att han
liksom många andra har överreagerat på ett brev
som snart är ett och ett halvt år gammalt. Det var
inte något hemligt med det brevet, utan det var ett
offentligt dokument som skickades till Riksdagens
revisorer och som innehöll upplysningar. Jag kunde
ha valt att knacka på Alf Wennerfors dörr, eftersom
vi är bänkkamrater. Men då hade jag på ett
otillbörligt sätt lagt mig i revisorernas verksamhet.
Det var bättre att jag samlade ett antal synpunkter i
ett brev som offentliggjordes och överskickades till
Riksdagens revisorer. Jag såg inte något speciellt
anmärkningsvärt med detta.
Sedan vill jag gärna säga att Alf Wennerfors och jag
är överens på en väldigt viktig punkt, nämligen hur
oerhört viktiga och nödvändiga Riksdagens
revisorer verkligen är -- det har jag sagt i flera
sammanhang och det vill jag upprepa här -- liksom
konstitutionsutskottets granskande verksamhet är
oerhört viktig i en demokrati.
Jag vill också kosta på mig att säga att jag
uppskattar Alf Wennerfors insatser i Riksdagens
revisorer. Jag är helt säker på att det arbete som
han har utfört under sina år som ordförande i
Riksdagens revisorer också har ett bestående
värde. Jag ser inte någon motsatsställning mellan
mig och honom när det gäller punkten om
Riksdagsrevisorernas betydelse. Min respekt för
Alf Wennerfors och mitt förtroende för det arbete
som han har utfört i Riksdagens revisorer kommer
inte heller att kunna minskas.