Fru talman! Det här betänkandet rör sig om två
huvudfrågor. Den ena gäller åtstramningar i asylrät-
ten, den andra utökade möjligheter att få leva till-
sammans med den livspartner som man valt, även om
den ena parten kommer från ett annat land än vårt.
När det gäller asylrätten, den fråga som jag börjar
med, lyder artikel 14 i FN:s deklaration från 1948 om
de mänskliga rättigheterna som följer: Envar har rätt
att i andra länder söka och åtnjuta fristad från förföl-
jelse.
Men asylrätten håller på att inskränkas genom
transportörsansvar, visumregler och närområdesprin-
cipen. Vad innebär transportörsansvar? Jo, transpor-
törer övertar en viss del av kontroll- och asylmyndig-
hetens roll. Genom att utöka antalet länder varifrån ett
visum behövs för att komma till Västeuropa för att
söka asyl har man drastiskt minskat antalet asylsökan-
de. Genom närområdesprincipen, som innebär att vi
skall hjälpa flyktingar i ett grannland till det land som
de flyr ifrån, visar vi att andra länder kan ha stora
flyktingläger, bara inte Sverige. Men då måste det
innebära att vårt land också skulle kunna bli ett nä-
rområde.
Alla dessa tre inskränkningar i aylrätten - trans-
portörsansvaret, de ökade visumkraven och närområ-
desprincipen i stället för mottagande av spontanflyk-
tingar - stryper på ett effektivt sätt flyktvägarna till
EU-länder, inbegripet Sverige.
För att undvika ett rättsligt ingenmansland genom
de alltmer vanliga internationella zonerna och tran-
sitzonerna och närvaron av utländska poliser på bl.a.
flygplatser anser Miljöpartiet att UNHCR:s närvaro
och tillgång till juridiska ombud och närvaro av olika
organisationer av NGO-typ ger den asylsökande en
rejäl chans, under väntan på asyl i Sverige.
Den praxis som utvecklats med hänsyn till sköt-
samhet hos den asylsökande och hans familj har blivit
så snäv att man utvisat familjer då en medlem enbart
begått ringa brott, något som inte var meningen med
förordningsmotiven 1991:8 respektive 1994:1.
När det gäller anknytning där permanent uppe-
hållstillstånd skulle ha beviljats har tillstånd vägrats
enbart på grund snatteri t.o.m. av minderåriga. Att
straffas med utvisning står inte i rimlig proportion till
ett så ringa brott som snatteri.
I vår partimotion har Miljöpartiet begärt tillkän-
nagivande om att en förseelse av ett barn inte skall
förorsaka en hel familjs avvisning. Det anser vi i
Miljöpartiet vara helt orimligt.
I motion Sf23 av Miljöpartiet yrkar vi att orden
skötsam och hederlig skulle bytas ut mot den gamla
formuleringen hederlig vandel, då det är ett vederta-
get begrepp och ordet skötsam har ett tänjbart inne-
håll. Visserligen har detta ord funnits där tidigare och
man har verkligen snävat in begreppen, men trots det
vill vi dessutom inte ändra orden. Det här tillstyrktes
under utskottsbehandlingen, vilket gav lagen i denna
del en tydligare utformning.
Permanent uppehållstillstånd kan återkallas under
två år vid speciella omständigheter. Men i och med
detta betänkande utökas det av majoriteten till tre år,
vilket jag anser vara en onödigt lång tid. Under två år
bör en person, som ofta dessutom väntat länge på sitt
uppehållstillstånd, ha kunnat visa prov på hederlig
vandel. Här ligger endast grövre brottslighet till grund
för ett återkallande. Men vi anser att det borde anges
tydligare vad som har den digniteten att ett permanent
uppehållstillstånd kan återkallas. Luddighet kan ge
utrymme för en mycket hård praxis, och det skulle
inte vara önskvärt. Det är inte avsikten, som jag ser
det, i lagförslaget.
Det står på s. 20 i betänkandet att en "utlänning
som vistats i Sverige med permanent uppehållstill-
stånd sedan minst fyra år - - - får utvisas endast om
det finns synnerliga skäl". Vad betyder det? Det var
endast under upp till två års vistelsetid som ett per-
manent uppehållstillstånd kunde sprängas och flyk-
tingar utvisas. Nu blir det eventuellt förlängt till tre år.
När det gäller svenskt medborgarskap anser Mil-
jöpartiet att det skall kunna sökas och beviljas efter
vanlig prövning redan efter tre år. Centerns förslag att
invandrarna skall underrättas om möjligheten att söka
svenskt medborgarskap och reglerna härför anser vi i
Miljöpartiet vara positivt. Att kunna återkalla ett
medborgarskap skulle emellertid vara en helt fel väg.
Jag stöder starkt utskottets skrivning att risken för ett
A-lag och ett B-lag när det gäller svenska medborgare
skulle kunna uppstå, och det vore mycket olyckligt.
Det finns en annan formulering här, men jag spetsar
till det litet.
På ett enigt utskottsinitiativ våren 1995 krävde ut-
skottet att man skulle göra något åt de svenska med-
borgare eller de flyktingar med permanent uppe-
hållstillstånd som levde i ett seriöst förhållande eller
ville ha sin framtid tillsammans. Det är och har varit
ett oerhört lidande för dessa människor med eller utan
barn. Nu skall man få söka härifrån utan att behöva
resa till sitt hemland om det är uppenbart att tillstånd
skulle ha beviljats. Det är en förbättring. Men Miljö-
partiet vill att det skall vara nog med att det är sanno-
likt att ett permanent uppehållstillstånd skulle ha
beviljats.
Det är fruktansvärt att vuxna och barn skall utsät-
tas för separationer som inte har någon relevans i de
allra flesta fallen. Det är också viktigt att tänka på
dem som inte barn. De har inte ens barnen som kan
skingra oron för den kvarvarande. Nu är det viktigaste
att tillämpningen blir så generös som det är möjligt
enligt lagen och att alla de som hittills gömt sig eller
blivit avvisade ges möjlighet att komma in med en ny
ansökan.
Jag skall ge två konkreta fall som exempel där
vistelsetiden och hänsyn till barnen borde ha givit
permanent uppehållstillstånd av humanitära skäl. Det
första gäller en familj från Bangladesh som har bott
här i sju år. Den äldsta flickan är tio år, två av barnen
är födda i Sverige. Deras vistelsetid räknas inte då de
arbetat på ambassaden, helt lagligt. Men de har de
facto bott här.
Ett annat exempel är det som Ulla Hoffmann
nämnde, nämligen en flyktingfamilj från Kamerun
som varit i Sverige sex år med fyra barn. De skall
avvisas. Det enda skälet är att pappan i familjen för
tio sedan begick ett brott i Frankrike som inte ens är
straffbart i Sverige. Regeringen har uppmärksammat
fallet och skriver att gärningar som inte är straffbe-
lagda i Sverige normalt inte bör vägas in även om det
i ett annat land föranlett ett fängelsestraff av avsevärd
längd. Det är mycket tydligt skrivet. Denna skrivning
måste tolkas och tillämpas i detta och liknande fall,
skriver man vidare.
Vad anser invandrarministern om "liknande fall",
för det finns fler?
Jag vill betona att vi tycker att tvåårsregeln för
hård. Vi har funnit att det är en skärpning här. I stället
för att mildra kraven har man skärpt dem. Det är ännu
svårare att få stanna innan två år har gått ut, även om
man har blivit misshandlad och utnyttjad på olika sätt.
Det är allvarligt för kvinnor som inte har någon över-
levnadsmöjlighet när de kommer tillbaka till sitt
hemland - möjligen som prostituerade. Det är viktigt
att vi betonar detta, och vi har också en reservation
om det.
När det gäller vapen bidrar vi till flykten till Sve-
rige genom att vi exporterar vapen. Det kommer upp i
ett annat betänkande, men det hör hit. Miljöpartiet
vill, liksom en del andra partier, att bistånds-, han-
dels- och utrikespolitiken skall vara sådan att den
minimerar behoven av flykt. Sverige är ett litet land
och vi kan inte ändra på allt det här, men vi kan bidra
till en ändring. Under tiden är vi moraliskt tvungna att
ta hand om dem som knackar på vår dörr och behöver
hjälp.
65 % av dem som mellan 1983 och 1994 sökte
asyl i Sverige var på flykt från krigförande länder dit
svenska företag under samma period exporterat
krigsmateriel. Vi vill naturligtvis att Sverige inte skall
exportera krigsmateriel till sådana länder, men tills
det blir så kanske vi har en viss skyldighet att ta emot
dessa människor som har flytt undan svenska vapen.
Sedan tänkte jag tala om tillfälliga uppehållstill-
stånd. Vår huvudinvändning mot användande av till-
fälliga uppehållstillstånd hänger samman med den
livssituation som flyktingar tvingas uppleva i exil.
Osäkerheten om framtiden, och att eventuellt bli
tvingad att återvända till en ohållbar situation i hem-
landet, sätter sina spår hos den enskilde individen. Vi
vet att de som har varit på flyktingförläggningar under
lång tid, kanske flera år, har mycket svårt att anpassa
sig i samhället. Barnen har fått problem som kanske
inte går över osv.
Det här gäller naturligtvis även dem som bara har
tillfälliga uppehållstillstånd. De lever i ett vakuum
under tiden och vet inte hur framtiden skall bli. Vad
skall de göra? Skall de få arbeta under tiden? Skall
barnen gå i skola? Hur är det med sjukvården?
Skall man tillåta svenskundervisning? Skall man
tillåta utbildning? Skall flyktingarna få flytta fritt
inom landet? Skall separata återvandringsprogram
upprättas för personer med tillfälliga uppehållstill-
stånd? Vi har nyligen gjort det i ett specialfall när det
gäller bosnienkroater, men det finns stor tvekan inför
att med laglig möjlighet utöka detta.
Ett paradigmskifte håller onekligen på att ske i
synsättet på flyktingskap. På grund av detta kommer
en asylsökande i vår världsdel troligtvis framöver att
betraktas som en person som har gjort ett felaktigt val,
och inte som någon som genom sin närvaro bekräftar
konsekvenserna av våra demokratiska värderingar och
våra åtaganden enligt internationella konventioner.
En distansmodell för asyl vinner mer och mer ge-
hör. EU-länderna kommer att avvisa flera spontana
asylsökande och lämna ökat stöd till flyktingläger i
grannländerna eller i konflikters närområden. Det här
är positivt. Vi skall göra det också, men vi kan inte
neka dem att komma in som står på trappan hos oss
och har flytt för sitt liv.
Jag yrkar bifall till reservation 1 mom. 1, reserva-
tion 24 mom. 20 och reservation 25 mom. 22, för att
inte utöka omröstningsproceduren.