Herr talman! Jag har en liten fundering. Den 28 augusti 2014 skrev dåvarande språkröret Åsa Romson att Miljöpartiet var väldigt bekymrat över diskussionen om värdlandsavtalet. Nu är Miljöpartiet, som parti, som bekant i praktiken för värdlandsavtalet.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Samförståndsavtal om värdlandsstöd
Jag vill betona att jag inte tycker att det är någon skam att ändra sig. Om man får ny information och bättre signaler och om omvärlden förändras ska man naturligtvis ändra sig. Jag kan påminna om att Thage G Peterson, som var socialdemokratisk försvarsminister när vi gick in i Partnerskap för fred, i dag säger att han aldrig hade förordat ett medlemskap om han hade känt till utvecklingen. Han har nämligen sett vad som har hänt. George F Kennan, en av de största kalla krigarna, kanske en av de kallaste, har svängt när det gäller synen på utvidgningen av Nato. Han menade att ett expanderande Nato skulle bli det mest ödesdigra misstaget i amerikansk politik efter kalla kriget. Det sa han redan före utvidgningen. USA:s förra försvarsminister beklagar i sina memoarer att man utvidgade Nato österut, med de förväntade reaktionerna och det allt kallare kriget. Det är alltså ingen skam att ändra sig.
Men jag har en fråga. Det är kul med enighet, och det är naturligtvis bra med enighet. Men vad är det som har fått Miljöpartiet att nu släppa inte bara språkröret utan även sina stora bekymmer över värdlandsavtalet? Jag vill inte tro att det är regeringsposterna i sig. Det måste ligga någon analys bakom detta som gör att ni nu är för det värdlandsavtal som skapade stora bekymmer för mindre än två år sedan. Vilken analys ligger bakom detta?