Herr talman! Den viktigaste frågan i det här be-
tänkandet är det enhälliga uttalandet från utskottet om
att regeringen med skyndsamhet bör se över gräns-
dragningen mellan brottsrubriceringarna våldtäkt och
sexuellt utnyttjande. Som flera talare har påpekat har
väldigt många upprörts över domar under de senaste
åren i vilka ett stort ansvar har lagts på barnet och
över att det har krävts ett stort mått av våld och hot
för att en person skall kunna dömas för våldtäkt.
Utskottet gör nu ett uttalande, och jag vill gärna
citera det stycket:
"Enligt utskottets mening är det närmast självklart
att det krävs mindre våld ju yngre barnet är. En natur-
lig utgångspunkt är också att våld mot barn respektive
mot vuxna i detta sammanhang kan ha helt olika ka-
raktär. Utskottet vill för sin del understryka det ange-
lägna i att denna fråga får en grundlig genomlysning i
det utredningsarbete som justitieministern aviserat.
Lagstiftningsarbetet bör enligt utskottets mening vara
inriktat på att få till stånd en ordning där fler fall av
övergrepp på barn som i övrigt uppfyller rekvisiten
för våldtäkt också kommer att bedömas som sådana
brott."
Med det här ställningstagandet menar jag att re-
geringen med skyndsamhet bör kunna se över lag-
stiftningen på den här punkten och kanske också ta
den här frågan med förtur, när man nu skall ge sig i
kast med att se över hela sexualbrottskapitlet i brotts-
balken.
Det är utomordentligt glädjande att utskottet gör
det här enhälliga uttalandet på den här punkten, där
det, som Rolf Åbjörnsson säger, har funnits en väldigt
upprörd opinion och där lagstiftningen och dess till-
lämpning knappast kan sägas stå i överensstämmelse
med det allmänna rättsmedvetandet.
Herr talman! Till det här betänkandet, som berör
en mängd straffrättsliga frågor, finns ett antal reser-
vationer. Jag skall kort beröra en del av dem.
I reservation nr 1 av Siw Persson och Kia Andre-
asson tas frågan upp om rubriceringen, brottsbenäm-
ningen, för olika typer av brott som begås mot kvin-
nor. Låt mig först påpeka att det inte finns några
brottsrubriceringar som heter "lägenhetsbråk" eller
"familjevåld".
Jag tycker nog att det är litet förvånande att man
förordar att ringa misshandel skall rubriceras på annat
sätt om brottet har begåtts mot kvinnor i stället för
mot män. En ringa misshandel, menar jag, är en ringa
misshandel och skall bedömas som en sådan oavsett
offrets kön. Vi har i Sverige en könsneutral lagstift-
ning, och jag tror faktiskt att det, även för jämställd-
hetsarbetet, är viktigt att själva lagstiftningen är köns-
neutral. En annan sak är att de brottsbeivrande myn-
digheterna, polis och åklagare, naturligtvis med kraft
måste ingripa mot brottslighet som riktar sig mot
kvinnor, eftersom vi vet att kvinnor ofta befinner sig i
en mer utsatt position.
I reservation nr 2 krävs en kriminalisering av
prostitutionen. Den frågan har nu på utskottets initia-
tiv varit föremål för utredning. Prostitutionsutred-
ningens betänkande bereds för närvarande i rege-
ringskansliet, det pågår en remissbehandling, och så
småningom skall regeringen lägga fram ett förslag till
riksdagen på grundval av Prostitutionsutredningens
betänkande. Vi vet sedan gammalt att det har bedri-
vits en intensiv diskussion om det lämpliga i att kri-
minalisera prostitutionen. Det har funnits prostitu-
tionsutredningar tidigare som av olika skäl inte har
förordat en kriminalisering. Jag skall med stort intres-
se ta del av den remissbehandling som nu sker på
grundval av utredningens betänkande, och vi får till-
fälle att återkomma till den debatten under det när-
maste året, när regeringen lägger fram sina förslag för
riksdagen.
När det gäller frågan om narkotika i trafiken kan
jag inte se att det egentligen finns någon avgörande
skillnad mellan utskottsmajoriteten och dem som står
bakom de två reservationerna. Utskottet hänvisar till
justitieministern och säger att förutsättningarna skall
undersökas för att komplettera rattfyllerilagstiftningen
med gränsvärden för olika narkotiska preparat. Ut-
skottet ger också uttryck för att det arbetet bör drivas
med skyndsamhet. En möjligt väg, säger utskottet, bör
vara att införa en reglering som anger tillåtna gräns-
värden för narkotika liknande den som gäller för
alkohol. Också frågan om införandet av en s.k. noll-
gräns bör prövas i det sammanhanget.
Även om detta är utskottets klara viljeinriktning
måste man samtidigt vara medveten om de komplika-
tioner och svårigheter som finns när det gäller att ta
fram en hållbar lagstiftning i det här avseendet. Det är
svårigheter som gäller den stora mängden legalt för-
skrivna och använda mediciner med narkotiskt eller
liknande innehåll. Det gäller exempelvis allergimedi-
ciner, olika psykofarmaka och smärtstillande preparat.
Det finns andra frågeställningar som komplicerar
lagstiftningsarbetet, exempelvis möjligheten att mäta
förekomsten av preparat i kroppen och också möjlig-
heterna att bedöma dessa preparats effekter på trafik-
säkerheten.
Inriktningen är ändå alldeles klar. Ett arbete bör
snabbt sättas i gång och bedrivas för att försöka ta
fram gränsvärden motsvarande dem som gäller för
alkoholen, så att rattfyllerilagstiftningen kan komplet-
teras i det avseendet.
I ett antal reservationer tas frågan upp om be-
handlingen av unga lagöverträdare. Låt mig i anslut-
ning till vad Alice Åström sade - jag sympatiserar en
hel del med hennes inlägg i det här avseendet - ge
uttryck för att jag tycker att det är ganska illavarslan-
de att det sker en fokusering på den straffrättsliga
regleringen när det gäller unga lagöverträdare. Unga
lagöverträdare, unga brottslingar, är ju snarare ett
uttryck för att både familj och samhälle har misslyck-
ats med sin uppfostran av ungdomarna till att bli lag-
lydiga medborgare.
Det är fråga om barn som far illa i familjen och för
vilka samhället har misslyckats med sina insatser för
att stöda och hjälpa dem under deras uppväxt. Det
hade varit mer fruktbart att föra ett resonemang om
hur vi skall stärka familjernas möjligheter att fostra
sina barn och om hur vi skall utveckla de insatser som
sker i skolan, under fritiden och från socialtjänsten för
att stöda de familjer och de ungdomar som råkar illa
ut.
Moderaterna föreslår i sin reservation att påfölj-
den vård inom socialtjänsten avskaffas och att påfölj-
den ungdomsstraff i stället införs. Jeppe Johnsson
sade att man i det avseendet har stöd av Ungdoms-
brottskommittén.
Jag satt med i Ungdomsbrottskommittén, och vi
hade där långa resonemang om påföljderna för unga
lagöverträdare. Det fanns en viktig utgångspunkt, som
också är utgångspunkten för regeringens arbete när
det gäller unga lagöverträdare, och det var att social-
tjänsten även fortsättningsvis skall ha huvudansvaret
för vård, behandling och stöd för unga lagöverträdare.
Det skall alltså inte ske en förflyttning av ansvaret
från socialtjänsten till kriminalvården eller rättsvår-
dande organ för insatser mot unga lagöverträdare. Det
är en viktig utgångspunkt. Vi vet att straffrättsliga
påföljder, som fängelsestraff eller införande av ung-
domsstraff, som antyds i reservationen, knappast har
någon effekt för att återföra ungdomar till ett mera
normalt liv. Om man flyttade gränsdragningen skulle
det också leda till att socialtjänsten undandrog sig
ansvaret för de viktiga insatserna för unga människor.
Det är motivet till att vi inte har velat gå med på
den moderata motionen utan vill avvakta det arbete
som nu bedrivs i regeringskansliet med Ungdoms-
brottskommitténs förslag. Jag vill än en gång under-
stryka att utgångspunkten för det arbetet är att behålla
huvudansvaret hos socialtjänsten när det gäller unga
lagöverträdare.
Herr talman! Med de här synpunkterna på några
av de reservationer som är fogade till utskottets be-
tänkande yrkar jag bifall till utskottets hemställan i
dess helhet.