Herr talman! Man kan fundera på vem eller vilka
det är som väljer ord på företeelser i samhället. Jag
tycker ofta att det är ord ur ett manligt perspektiv och
att det är ett mansspråk som tolkar skeendena.
Ord och riktiga benämningar är oerhört viktiga.
Man kan nämligen gömma de verkliga orsakerna
bakom överslätande och milda benämningar. Allmän-
hetens uppmärksamhet inför problemen dämpas också
när orden slätar över.
Alice Åström var inne på detta när det gäller sex-
uellt våld mot barn. Det handlar om våld. Tidigare har
man slätat över det genom att säga "sexuellt um-
gänge". Dessa ord har fått betydelse för hur företeel-
sen har hanterats i det rättsliga systemet.
Alice Åström säger att det handlar om attityder
och inte terminologi. Men det är ju terminologin som
har sådan oerhörd betydelse för attityderna. Vi måste
alla tycka att ord är viktiga, eftersom vi pratar mycket
i detta parlament.
Det är just dessa benämningar när det gäller kvin-
nor och barn som jag skulle vilja gå in på.
Vi säger allmänt "kvinnovåld". Men är det våld
som begås av kvinnor? Vi fokuserar hela tiden på
kvinnorna. Jag tycker att det är tröttsamt. När vi pra-
tar om "ungdomsvåld" gäller det våld som begås av
ungdomar. Det borde heta "mansvåld mot kvinnor".
Detta har en fortsättning ända in i rättsväsendet.
Är det inte direkt överslätande termer som an-
vänds så är det könsneutrala.
Jag skulle vilja uppmana den kommission som till-
satts av riksdagen att ändra namn och inte kalla sig
"Kvinnovåldskommissionen". Det är nästan komsikt
med tanke på att kommissionens uppdrag är att utifrån
ett kvinnoperspektiv göra en översyn av frågor som
just rör mäns våld mot kvinnor.
Jag kan själv hamna i denna fälla, för jag är också
van vid dessa benämningar där allting fokuseras fel.
Men alla vi kvinnor som nu har kommit in i riksdagen
måste hela tiden tänka på dessa ord. Vi måste skärpa
oss när det gäller hur vi använder dem och poängtera
att de är felaktiga.
Polisen använder ofta ord som "lägenhetsbråk",
"ringa misshandel" och "familjevåld" när det gäller
misshandel av kvinnor. Det gör att orsaken inte blir
lika tydlig.
Polisen skulle i stället direkt fråga vad som har
hänt och om kvinnan blivit misshandlad, och sedan
skriva detta i rapporten. I stället belastas hela tiden
kvinnan, och det är hon som måste vara stark och ta
tag i situationen. Vid det tillfället är hon ju nedbruten.
Jag har med anledning av allt detta skrivit en re-
servation. Jag låter det dock passera nu och uppmanar
den kommission som skall göra en utredning att ta
hänsyn till det jag har tagit upp här. Däremot yrkar
jag bifall till reservationerna 2, 3, 12 och 13, som jag
kommer att gå in på närmare.
Språket kan också göra att det blir en konstig sta-
tistik just över kvinnomisshandel. Under 1994 rappor-
terades 18 000 fall av kvinnomisshandel. Det är också
ett arbete för kommissionen att ta upp det förhållandet
att hälften av dessa anmälningar ledde till åtal. Endast
20 % fälldes. Dessa siffror ger upphov till en mängd
frågeställningar.
Kvinnojourerna runt om i landet har sett att det är
viktigt med utbildning om hur man uppträder och
fokuserar problemen. Detta måste medvetandegöras.
Sedan gäller det narkotika i trafiken. Glädjande
nog är det många som har väckt motioner med samma
krav i detta ämne. Vi är många som står bakom. Jag
förstår inte att detta skall problematiseras hela tiden i
stället för att man kommer överens om en nollgräns,
som är det enda rätta för illegal narkotika. När vi
kommer in på läkemedel blir det mycket krångligare.
Men den frågan behöver inte fokuseras i detta skede.
Här gäller det t.ex. cannabis, hasch och amfetamin.
Både polisen och Rättsmedicinalverket har sett att
detta problem har ökat. Anledningen till att man inte
kan fastställa en gräns är att effekterna är så kompli-
cerade. Det är svårt att sätta ett gränsvärde. Olika
personers reaktioner beror inte bara på dosens storlek
utan även på intaget, om man sväljer, injicerar, snusar
eller röker. Just cannabis är fettlösligt och lagras i
hjärnan. Det ger inte utslag vid blodprov. Man kan ta
doser som inte är så höga och ändå bli väldigt påver-
kad. Blandmissbruket ger också stora effekter som
inte kan mätas bara genom prover. Därför tycker vi att
det nästan genast skall införas en nollgräns.
Bruket av narkotika är kriminaliserat. Men i
koppling till trafiken får det passera.
Många partier har pratat här om medling och
återställande av skador. Vi kan bara instämma i att
denna verksamhet är viktig just för ungdomar som
begår brott. De måste få se konsekvenserna för dem
som drabbas. Ofta begår ungdomarna dessa brott i
skydd av andra ungdomar, i gäng, eller under påver-
kan av olika droger. De behöver efter utförandet
verkligen konfronteras med vad de ställt till med. Det
kan göra att de får en känsla för de drabbade och inte
gör om det. Det är viktigt att det inte, som nu, lämnas
nästan fritt till de lokala polisdistrikten att utveckla
dessa metoder. Det behövs att vi talar om hur man
skall göra just med ungdomar.
Sedan kommer jag till nödvärnsrätten. Nuvarande
lag säger, när det gäller misshandel av kvinnor, att det
är fråga om två likvärdigt starka, könsneutrala perso-
ner. Det har man som norm. Men så är det inte. En
misshandlad kvinna upplever det inte så. Hon är inte
stark. Både fysiskt och psykiskt ligger hon i underlä-
ge. Därför kan hon inte värna sig själv så som lagen
anser att hon skall kunna. Hon får ta till mycket star-
kare medel för att kunna värna sig. Därför måste det
bli en ändring av detta.
Den sista punkten gäller preskriptionstiden för
miljöbrott. Den preskriptionstiden är alldeles för kort.
Vi yrkar att den skall vara 25 år, därför att miljöbrott
ibland upptäcks väldigt sent. Då är preskriptionstiden
redan utgången.
Preskriptionstiden för åtal är 25 år vid brott som
straffas med fängelse på livstid. Man kan inte jämföra
miljöbrott med dessa brott. För miljöbrott är den
längsta preskriptionstiden 10 år. Det är grova miljö-
brott, för vilka man kan dömas till fängelse i 6 år,
vilket förekommer väldigt sällan.
Utskottet säger att reglerna skall vara lika på
straffrättens område. Men reglerna har ändrats för
skattebrott. Dessa kan jämföras med miljöbrott vad
gäller komplikationer. Det finns alltså en särskild
anledning att förlänga preskriptionstiden.
Det är ingen som för naturens talan. Det är först
när brotten har blivit så akuta eller föroreningen blivit
så stor att den drabbar människan själv, som vi reage-
rar. Då har det gått för lång tid. Dessutom är det dyrt
för samhället.
Jag kan nämna ett närliggande fall i Södertälje. I
Turingesjön har kvicksilver läckt ut. Att sanera ut-
släppen kostar 30-40 miljoner kronor. Staten har fått
gå in och satsa pengar. Även kommuner och landsting
har betalat en liten del. Så här kan vi inte ha det. Det
är de som har tjänat pengar på att förorena som måste
stå för kostnaderna. Dessutom kan det vara avskräck-
ande för industrier och företag när de vet att de inte
kommer ifrån det förrän efter lång tid. Därför tycker
vi att särregler kan införas även på miljöområdet.