Herr talman! Låt mig så här i slutet av debatten få
ta kammarens tid i anspråk för att faktiskt uttrycka en
mycket stor tacksamhet och glädje över det gemen-
samma uttalande som utskottets ledamöter har gjort i
det betänkande som nu behandlas.
I det arbete som jag under många år har bedrivit
för barns rättigheter och för barnkonventionen tycker
jag ibland att alltför mycket tid har tvingats ägnas åt
sexualbrott mot barn.
Många gånger när man är ute på möten tror man
att man skall mötas av rop på hårdare straff eller and-
ra krav. Men jag måste säga att under de senaste åren
har den stora diskussionen bland både kvinnor och
män på möten, där man har talat om dessa frågor,
gällt upprördheten över att brott ibland inte rubriceras
som våldtäkt och att det bortförklaras med att det
minderåriga barnet inte har gjort tillräckligt mycket
motstånd.
Av det skälet tycker jag att det är mycket glädjan-
de att utskottets partier och ledamöter har samlats till
en gemensam skrivning som vänder sig till regeringen
för en ny handläggning av dessa frågor.
Beslutet kommer att mötas med stor tillfredsstäl-
lelse av många, bl.a. mitt partis kvinnoförbund. Jag är
övertygad om att många människor tycker att vi här
tar ställning för en fråga som folkflertalet redan har
tagit ställning i.