Herr talman! Jag är tillräckligt gammal för att ha varit med när mönsterarbetsplatserna först såg dagens ljus. Jag träffade Ylva Thörn, fortfarande ordförande i Kommunal, och fick då veta att hon tillsammans med Göran Persson tänkte ta initiativ till sådant. Jag tänkte: Så bra! Det var innan jag kom in i politiken. Sedan dess har det varit lite svårare att ha kontakt.
Likafullt hörde jag om detta initiativ och tänkte att när ledaren för LO:s största förbund plus statsministern tar ett sådant initiativ måste det vara grönt ljus - förlåt, rött ljus. Men så var det inte. Av detta storslagna initiativ blev det väldigt lite. Det blev några möten, ja. Det blev en del papper, ja. Men det blev inte på långa vägar det man hade strävat efter.
Sylvia Lindgren frågar hur det som jag pratade om alldeles nyss återspeglar sig i regeringens politik. Jag tror mer på direkt kontakt med statsråd, eftersom vi nu sitter i regeringsställning.
Jag har tillgång till arbetsmarknadsministern. Jag är hans rådgivare i arbetsmiljöfrågor. Det betyder inte att han i alla delar gör exakt det jag föreslår, men jag kan föreslå saker och han lyssnar på det jag har att säga.
Rom byggs inte på en dag. Det här är en långsam process. Det är inte bara att knäppa med fingrarna, skriva ett papper och sedan är saken klar. Det tar tid, tyvärr. Jag önskar att det hade gått mycket fortare. Jag har själv stora problem med mina handlingsnerver som det börjar klia i.
Jag skulle önska att mycket mer hade hänt mycket snabbare. Men tänk tillbaka! Tänk på tiden före 2006! Var det mycket bättre då?