Herr talman! Ett drägligt missnöje - så kanske man kan säga om riksdagen. Det kan jag tycka kan vara något slags arbetsmiljöproblem här.
När vi pratar om intelligent använda pengar ser man att det går en tydlig skiljelinje mellan regeringen och oppositionen. Hur använder vi våra pengar och våra resurser? Ska vi använda dem gemensamt för att faktiskt främja arbeten och verksamheter där människor som har stora behov får dem tillgodosedda, eller ska vi sänka skatterna och ge pengarna till dem som redan har jobb och en rätt så bra situation jämfört med dem som inte har det?
En sådan sak är det som Lennart Levi också tog upp, nämligen det som kallas för rehabkedjan som egentligen inte har någon rehabilitering i sig utan är en utförsäkringsfråga. Många kastas ut från sjukförsäkringen till Arbetsförmedlingen, ut på arbetsmarknaden, men räcker faktiskt inte till på arbetsmarknaden. De har inte förmågan. De har inte fått tillräckligt med rehabilitering eller tillräcklig hjälp för att klara av att arbeta. Ändå ska de ut och söka jobb.
Det finns inget sammanhang där. Där kan man verkligen prata om att kasta folk mellan olika stuprör. Jag tycker att det är en oerhört central fråga för att på något sätt också förstå problematiken med dem som går till jobbet fast de är sjuka, för det är också en problematik som kommer fram nu. Sjuknärvaron ökar; det vet vi.
Utbildning är jättebra, men då måste man införa den utbildningen redan nu. Man måste satsa pengar på att göra det och inte minst för dem som finns på golvet, alltså våra skyddsombud. De finns längst fram och ser det här.
Att ta fram goda exempel är jättebra, men det är inte där vi behöver sätta in resurserna. Vi måste ta reda på var problemen finns och åtgärda dem. Det gör vi genom skyddsombud och genom att satsa mer resurser på att göra de bitarna. Det borde den här regeringen inse.
Jag frågar Lennart Levi som ändå har en positiv inställning: Varför gör man inte som Centerpartiet vill i regeringen?