Fru talman! Andreas Carlgren har frågat mig om
jag är beredd att omforma regelverket för skolan så att
grundskolans åtagande för den enskilde eleven inte
upphör förrän eleven har godkända betyg. Andreas
Carlgren har vidare frågat mig om jag är beredd att ta
initiativ till ett samtal med partierna för att tillsam-
mans åstadkomma ett betygssystem som ger tidigare
information om elevernas kunskaper. Andreas
Carlgren frågar slutligen om jag är beredd att göra
något för att stimulera kommunerna till att satsa mer
på läromedel samt om jag tänker ta itu med en upp-
följning huruvida de ökade statsbidragen verkligen
leder till ökade insatser för de elever som nu riskerar
att sluta grundskolan utan fullständiga betyg.
Jag skall besvara frågorna i tur och ordning och
börjar alltså med grundskolans åtagande och hur långt
detta skall sträcka sig. Här vill jag inledningsvis
framhålla att kommunerna i dag har ett tydligt ansvar
för att se till att alla barn ges förutsättningar att nå upp
till de fastställda målen. Kommunerna har vidare en
lagstadgad skyldighet att sätta in stöd för de elever
som har behov av detta. Mål- och resultatstyrningen
av skolan, nya läroplaner och kursplaner med uppnå-
endemål i kombination med ett nytt betygssystem har,
enligt min mening, avsevärt förbättrat möjligheterna
att i tid observera och fånga upp elever vars kun-
skapsutveckling är otillfredsställande.
Ett i sammanhanget viktigt instrument är de åt-
gärdsprogram som enligt grundskoleförordningen
skall upprättas för de elever som riskerar att inte nå
målen. Jag kan här passa på att nämna att Skolverkets
tillståndsbeskrivning för 1997 visar att 90 % av
grundskolorna nu upprättar åtgärdsprogram för elever
i behov av särskilt stöd, vilket skall jämföras med
motsvarande siffra för 1995 som var endast 34 %. I
syfte att ytterligare markera vikten av åtgärdsprogram
avser regeringen nu att i grundskoleförordningen
förtydliga rektors ansvar för att åtgärdsprogram utar-
betas.
Regeringen är medveten om de oroväckande sig-
naler som pekar på att andelen elever i behov av sär-
skilt stöd tycks öka och att det otvetydigt finns en
grupp elever som har mycket dåliga resultat i grund-
skolan. En grupp som har drabbats särskilt hårt av de
ekonomiska nedskärningarna i skolan är de elever
som har mindre synliga problem, de s.k. gråzonsbar-
nen. Något som inger särskild oro är dessutom att det
finns stora skillnader mellan skolor i olika bostadsom-
råden och stadsdelar.
Varje barn som lämnar grund- och gymnasieskola
utan tillräckliga kunskaper är ett misslyckande, också
för samhället. Det är bl.a. mot denna bakgrund som
regeringen i den senaste budgetpropositionen fram-
höll att en kvalitetshöjning av skolan, så att alla elever
får möjligheter att nå grundskolans mål, är den mest
angelägna satsningen just nu. När det gäller den bety-
dande ökning av statsbidragen till kommunerna som
regeringen föreslagit, och riksdagen också beslutat
om, är det regeringens uttryckliga önskemål att sats-
ningen skall främja en ökad sysselsättning och komma
skola, vård och omsorg till del. För skolans del har
regeringen understrukit att elever med behov av sär-
skilt stöd skall prioriteras vid kommunernas fördel-
ning av de extra resurserna.
Vid sidan av de höjda statsbidragen har regeringen
gett Skolverket ett flertal uppdrag inom området. Som
ett exempel kan jag nämna att verket fått i uppdrag att
analysera de hinder som kan finnas för skolor att leva
upp till sitt resultatansvar när det gäller elever i behov
av stöd. I Skolverket pågår nu ett antal uppföljningar
och utvärderingar där resultat kan väntas till hösten.
Jag vill också passa på att nämna att ett av de områ-
den som verkets utbildningsinspektörer fått i uppdrag
att kvalitetsgranska är just kommunernas insatser för
att elever med behov av särskilt stöd skall nå kun-
skapsmålen.
När det gäller frågan om utsträckt tid i grundsko-
lan för elever som inte når målen har i dag skolan ett
tydligt ansvar. För eleven finns dessutom en valmöj-
lighet. För de elever som så önskar och behöver finns
en rätt till två år extra i grundskolan. För de elever
som inte väljer detta finns det individuella program-
met i gymnasieskolan. Det individuella programmet
har för övrigt visat sig fungera bra som språngbräda
in på ett nationellt program för de ungdomar som
kommer direkt från grundskolan.
En fördel med det nya betygssystemet är att det
tydligt synliggör att skolan har ett ansvar för att alla
elever verkligen ges möjligheter att nå målen. Mitt
intryck är också att samarbetet mellan grundskola och
gymnasieskola aldrig varit så intensivt som nu när de
allmänna behörighetsreglerna skall börja tillämpas. På
flera håll har skolorna lagt in kvälls-, helg- och som-
marundervisning för elever som riskerar att inte få
godkända betyg. Detta är, enligt min uppfattning, en
positiv utveckling.
Jag går nu vidare till frågan om betygssystemet.
Här anser jag först och främst att man bör avvakta
resultatet av det nya systemet innan ytterligare initia-
tiv på området tas. Det är viktigt att hålla i minnet att
det är först i och med detta läsår som reformen är fullt
genomförd. Andreas Carlgren efterlyser ett betygssys-
tem som ger tidigare information om elevernas kun-
skaper genom betyg. Under den tid eleverna befinner
sig i grundskolan tycker jag att det vore ett fattig-
domsbevis att använda betyg i de lägre årskurserna
som centrala informationsbärare mellan skola, hem
och elev. Här vill jag bestämt understryka utveck-
lingssamtalens roll. Dessa samtal som lärare, elev och
vårdnadshavare skall ha minst en gång varje termin
är, enligt min mening, det allra viktigaste instrumentet
när det gäller information om elevens skolsituation
och kunskapsutveckling. Min uppfattning är dessutom
att detta i allmänhet fungerar väl.
Så till frågan om läromedel. Eftersom det är skol-
huvudmännen som har ansvar för att undervisningen
bedrivs så att de mål och de bestämmelser som styr
skolan uppfylls, ligger det också inom skolhuvud-
mannens ansvar att eleverna får de läromedel som
behövs. Av grundskoleförordningen framgår också att
särskild vikt skall läggas vid att eleverna i undervis-
ningen har tillgång till läromedel som täcker väsentli-
ga delar av ett ämne eller en ämnesgrupp och som är
ägnade att ge fasthet och sammanhang i studierna.
Många, inte minst massmedier, uppmärksammar i dag
frågan om läromedel och framför allt skolbokens
betydelse. Skolboken har också, enligt min uppfatt-
ning, en självklar plats i skolan. Samtidigt har IT och
andra medier starkt bidragit till att informationsmäng-
den i samhället ökar, vilket i sin tur innebär att den
traditionella skolboken kompletteras och ibland er-
sätts med andra informations- och kunskapskällor.
Det är, enligt min mening, läraren och eleverna som
tillsammans bör avgöra vilka läromedel man skall
använda för att nå målen i undervisningen.
Så slutligen till Andreas Carlgrens sista fråga. Re-
geringen kommer givetvis att ha fortsatt skärpt upp-
märksamhet när det gäller frågan om elever som inte
når godkända kunskaper. När det gäller de höjda
statsbidragen till kommunerna skall Skolverket inom
ramen för sina utvärderingsinsatser följa hur dessa
påverkar skolans utveckling och kvalitet. Jag vill
också nämna att Skolverket givits i uppdrag att bedö-
ma ändamålsenligheten i nuvarande åtgärdssystem,
bl.a. möjligheten att vidta sanktioner i sådana fall där
kommuner och andra huvudmän inte lever upp till
sina skyldigheter och sitt ansvar. Skolverket skall
redovisa behovet av eventuella lagändringar senast
dem 1 september i år.
Sammanfattningsvis kan alltså sägas att en kvali-
tetshöjning i grundskolan är ett prioriterat område, där
regeringen också har vidtagit olika åtgärder. Rege-
ringen är i dagsläget inte beredd att, vid sidan av
dessa, vidta ytterligare åtgärder. Detta är givetvis
något som måste omprövas om de hittills vidtagna
åtgärderna visar sig vara otillräckliga.