Herr talman! Jag vill börja med att säga att jag är
väldigt glad över utskottets ordförandes interpellation.
Den tyder på en vilja till ansvarstagande, som jag
tycker är positiv.
Av Försvarsmaktens budget på ungefär 40 miljar-
der kronor om året går ungefär 20 miljarder till mate-
riel och 11,5 miljarder till lönekostnader inom För-
svarsmakten. Lönekostnaderna utgör alltså en bety-
dande del av Försvarsmaktens årliga budget.
Vi var naturligtvis många som reagerade när
RRV:s rapport började diskuteras i medierna. Vi var
nog många som blev än mer förfärade när vi läste
rapporten. Vi läser om sjötillägg till officerare som
inte är på sjön. Vi läser om lönetillägg i form av
pendlingsbidrag till officerare på högkvarteret, som
får 4 500 kr i månaden för att de pendlar inom Stock-
holmsområdet. Detta är bara några exempel.
Regeringen har ju frågat ÖB om det inte går att
spara mer på just dessa kostnader inför situationen
med årets budget. Det säger ÖB att man inte kan. Men
i slutsatserna i RRV:s rapport kom man fram till att
det redan under 1998 finns förutsättningar för att
minska omfattningen av kostnaderna för tillägg m.m.
Man säger att det skulle kunna ske genom en ändrad
tillämpning. Jag undrar hur försvarsministern ser på
de olika beskeden.
Försvarsmakten har under något år varit helt löne-
ledande i statsförvaltningen. Det finns minst sagt
starka tecken på att Försvarsmakten helt enkelt har
tappat greppet om löneutvecklingen och alla de extra,
mer eller mindre absurda, tilläggen. Jag undrar om
försvarsministern är beredd att ta tillbaka greppet om
lönebildningen och personalkostnaderna från Försvar-
smakten och ge det åter till Arbetsgivarverket, för
något måste uppenbarligen göras.