Fru talman! Det har ju hänt oerhört mycket sedan
interpellationen framställdes. Utvecklingen har varit
positiv på det sättet att det har tagits många olika
initiativ. Man skall nog fundera över vilka lärdomar
som man kan dra av det som händer i Makedonien.
Jag ser det som mycket positivt att man har börjat att
diskutera frågan. Detta kan eventuellt bli ett steg i rätt
riktning.
Det är viktigt att man nu kommer till förhand-
lingsbordet och att diskussioner inleds. Men man får
inte blåsa faran över bara för att det nu träffas ett
avtal. Man måste också noga följa upp att avtalen
verkligen uppfylls.
Precis som utrikesministern sade är den överens-
kommelse som nu presenterats egentligen en gammal
överenskommelse som man först nu tillämpar. Om
man nu kommer till förhandlingsbordet och om man
träffar ett avtal om en positiv utveckling måste detta
följas upp så att inte Milosevic kan göra som tidigare,
dvs. ingå vackra avtal under press men sedan inte
följa dem i verkligheten.
Man kan inte acceptera våld och att kosovoalbaner
i dag använder våld. Men man måste också förstå den
process som har lett fram till detta. I och med den
senaste tidens händelser upplever många unga män -
precis som Marianne Andersson här sade - att de har
fått nog. De är i dag beredda att offra sina liv och att
ta till vapen för att slåss för självständighet.
Även om man får till stånd förhandlingar och
kommer fram till ett avtal är marginalerna mycket
bräckligare än tidigare. Därför kommer trycket på att
avtalen följs upp att vara oerhört hårt. Nästa gång
kommer inte möjligheterna att förhindra en konflikt
att vara så pass stora som de ändå är i dag.
Jag vill avsluta med att jag ser positivt på Sveriges
och utrikesministerns agerande i den här frågan. Jag
är övertygad om att man nu från svensk sida kommer
att fortsätta att driva frågan framåt. När den här frågan
nästa gång blir aktuell för en interpellationsdebatt här
i kammaren får vi hoppas att det blir utifrån de positi-
va framsteg som görs och utifrån hur man skall kunna
gå vidare.