Fru talman! Jag vill också tacka för ett utförligt
och långt svar på Alice Åströms interpellation. Jag
vill ge några kommentarer.
I början av svaret framgår det att kosovoalbanerna
skulle vara en minoritet. Både utrikesministern och
jag är medvetna om att de inte utgör någon minoritet.
De utgör 90 % av befolkningen i det landet. De är en
minoritet i hela Serbien, men inte i Kosova. 3 % är
övrig befolkning, och 7 % är serber. Sedan talar man
om en minoritetspolitik. Vi stöder naturligtvis de
överenskommelser som har gjorts. Det har hänt
mycket sedan denna interpellation och min interpella-
tion som besvaras senare i eftermiddag väcktes.
Jag vill berömma Sverige som har medverkat till
att frågan har tagits upp till diskussion. Det är mycket
som har fallit bort. Men problemen har inte fallit bort.
Jag vill ta upp frågan om icke-våldsprincipen.
Unga människor avviker från principen och vill ta till
vapen. Det är ungefär som ungdomar i Tibet. De vill
också ta till vapen. De tycker att omvärlden inte bryr
sig om dem eftersom de inte bråkar så mycket.
Det är ett fruktansvärt samhälle - det är ett paral-
lellt samhälle. Där finns en skuggregering och en
serbisk regering. Där finns skolor för serber och sko-
lor för albaner. Där finns sjukvård som i stort sett
endast serber får ta del av, och albanerna har Moder
Teresas sjukvård på frivillig basis.
Detta parallella samhälle är ett apartheidsamhälle i
Europa. Jag var där en vecka förra våren i maj. Där
syntes detta överallt. Det som slog mig var hur magra
och sjuka barnen var och hur svaga människor såg ut
jämfört med det ändå relativt fattiga Serbien. Bara
man kommer över gränsen ser man en väldig skillnad.
Glädjande nog vill man öppna albanska universi-
tet. Det är ett steg i en oerhört positiv riktning. Om
man sedan kan komma överens om att få undervisa på
albanska i skolorna, inte skriva om historien efter eget
tycke osv. - det känner man igen från andra länder -
vore det bra.
Jag vill fråga en viktig sak. Hur länge skall något
betraktas som en intern angelägenhet? Det är märkligt
hur det påverkar länderna runt omkring där det finns
albaner, det kommer flyktingar från landet, och man
kan stå inför ett folkmord.
Att utöva förtryck innebär ofta att spränga kultu-
ren, t.ex. spränga skolor, spränga hälsovården, splittra
människor och svälta ut dem. Sedan gruvstrejken
1988 har fler och fler blivit arbetslösa. Ca 80 % är
arbetslösa i dag. Jag förstår inte hur de överlever.
Många kosovoalbanska flyktingar i andra länder
skickar hem pengar.
Jag kan tänka mig säkerhetsstyrkor i länderna runt
omkring så att inte konflikten sprider sig. Jag vet inte
vad utrikesministern säger om det. Ju större konflik-
ten blir, desto svårare blir det att stoppa den. Den är
ju ändå inte utanför Kosova i dag.
Varför ingrep inte världssamfundet när Kroatien,
Slovenien och Bosnien blev självständiga och Kosova
samtidigt ströps? Det har också förekommit förgift-
ningar av skolbarn. Toxikologer tror att det kan vara
gifter som med flit har givits till barnen. Det finns
sådana lager i Kosova. Jag kan inte verifiera detta,
men jag har läst detta i trovärdiga källor.