Fru talman! Också jag vill tacka utrikesministern
för svaret. Det visar vad omvärlden kan göra men
också vad den inte kan göra, de begränsningar som
finns i det internationella samfundets möjlighet att
agera i den här typen av konflikter. Jag skall inte gå
på kommentarer kring detta ytterligare, utan det är två
punkter som jag skulle vilja ta upp och som möjligtvis
kan komplettera det som utrikesministern har fört
fram i sitt svar.
Den ena gäller Albanien och Albaniens gränsande
till Förbundsrepubliken Jugoslavien. Jag tror att man
skall överväga att faktiskt göra så som skedde i Ma-
kedonien för sex år sedan, 1992, nämligen att införa
någon form av förebyggande styrka. Jag vet att den
albanska regeringen har kontakter med Nato och att
den albanska utrikesministern kommer hit i övermor-
gon. Det kan vara klokt att överväga om man skall
göra en parallell till det som då gjordes, nämligen att
införa en FN-styrka i preventivt syfte i norra Albani-
en. Det har den fördelen att det kan lugna den gränsen
och också hjälpa till att göra vapenembargot effekti-
vare. Framför allt skickar det signalen att konflikten i
den meningen inte kan spridas.
Den andra punkten gäller frågan om Rugovas
ställning. Det har sagts från många håll hur viktig han
är genom att han förespråkar icke-våld och en fredlig
lösning på konflikten. Jag tror att man kan överväga
från det internationella samfundet att något uppgrade-
ra det sätt varpå man behandlar Rugova, dvs. att ta in
honom mera i finrummet, ta med honom vid konfe-
renser och därmed markera att det är en person till
vilken man fäster stort hopp på när det gäller att
bringa en god lösning på konflikten.