Fru talman! Hela Sverige skall leva, säger riksda-
gen till och från i käcka uttalanden, men verkligheten
talar ett annat språk. 90-talet har inneburit kraftiga
försämringar av offentlig service och nedskärningar i
offentlig sektor. Flyttlassen är lika stora som på 60-
talet. Bara fem län hade befolkningstillväxt 1997, och
resten går mer eller mindre kräftgång.
Den kraftiga befolkningsomflyttningen gynnar
egentligen ingen. Den skapar problem både hos till-
växtregionerna runt våra storstäder, med ökade klas-
sklyftor och en ökad segregation, och i utflyttningslä-
nen, med tomma lägenheter och en ökad belastning på
de skattebetalare som blir kvar för kostnader inom
framför allt äldrevården. Det är ett resursslöseri med
byggda bostäder och annan infrastruktur.
Trots detta är statsbidragen till kommuner och
landsting generellt per innevånare lika för alla oavsett
regionala förutsättningar. Detta måste utredas och
ändras på.
Nu skall riksdagen komma med förslag för att
vända utvecklingen - en rad förslag som vid närmare
betraktelse mest innehåller ord och mindre handling.
Tillskottet av medel är marginellt, samtidigt som
mångmiljardbelopp i vårbudgeten utfästs för satsning-
ar på motorvägsbyggen i Stockholm och Göteborg.
Detta rimmar illa med tankarna på att hela Sverige
skall leva.
Infrastruktursatsningar som regionalpolitiskt in-
strument är betydligt viktigare på annat håll för ut-
vecklingen av det regionala näringslivet. I mitt län,
Gävleborg, är det av yttersta vikt att få till dubbel-
spårsutbyggnaden mellan Gävle och Uppsala. Nu
fattas delen Älvkarleby-Bomansberget. Denna del är
gemensam för Ostkustbanan och stambanan och ska-
par ett flaskhalsproblem för trafiken på dessa båda
banor.
Snabbtåg, vanliga tåg och dessutom en nödvändig
utbyggnad av regionaltrafiken mellan Gävle och Upp-
sala, som de båda länen vill starta redan år 2000, går
inte utan denna dubbelspårsutbyggnad. Det försvårar
pendlandet och gör det svårare att behålla invånare i
Gävleborgs län.
Varför skall satsningar i Stockholm och Göteborg
få företräde genom speciella överenskommelser, me-
dan andra väntar och står i kö?
Utbyggnaden av snabbtågsförbindelsen mellan
Stockholm och Östersund via Bollnäs och Ljusdal
skall tidigareläggas. Banverket satsar 140 miljoner på
anpassningen, men problemet är att SJ inte ger några
som helst garantier för att de tänker köra på denna
sträcka när den blir klar. Detta måste vara rent van-
sinne. Det visar vilken dålig styrning staten har av
sina affärsdrivande verk. Visserligen har SJ lönsam-
hetskrav på sig, men en samordning mellan statliga
investeringar och användningen av dem måste vara ett
krav för att sådana här projekt skall få genomföras.
Det måste här till garantier från regering och riksdag
om att snabbtågsbanan skall trafikeras av SJ när den
är utbyggd.
Därför, fru talman, yrkar jag bifall till reservatio-
nerna 20 och 21 i enlighet med min motion A44.
Utbildningsfrågorna är mycket viktiga för Gävle-
borgs län, ett av länen med låg utbildningsnivå. Stora
avstånd gör att många drar sig för utbildning. Därför
har en satsning gjorts på distansutbildning, med lyckat
resultat. Flera av länets kommuner finns med i nät-
verket NITUS. Regeringen vill satsa ytterligare på
distansutbildning, men endast till stödområde 1 och
under speciella förutsättningar. Högskolan i Gävle-
borg kan utöka antalet distansutbildningsplatser med
300 per år de närmaste åren, vilket nu inte kommer att
ske. Det är också viktigt att de medel som ställs till
förfogande för distansutbildning hamnar hos bestäl-
larna i berörda kommuner. Det ger ett underifrånpers-
pektiv och tillgodoser de behov som finns i regionen.
Till sist, fru talman, några ord om de s.k. regionala
tillväxtavtalen och kompetensråden. Regional tillväxt
måste ske med ett underifrånperspektiv som ledstjär-
na. I de län som inte är försökslän måste en knytning
ske till kommuner och landsting i den process som
länsstyrelsen förutsätts vara samordnare för. Utan
folklig eller politisk förankring är risken stor att ge-
nomförandet av tillväxtavtalen misslyckas. Man måste
få alla berörda att dra åt samma håll. Kommuner och
landsting måste därför vara med på vagnen och del-
aktiga i processen. Det kräver också att de politiska
företrädarna har en stark ställning vid utarbetandet av
tillväxtavtalen.
Förslaget om kompetensråd har ett ovanifrånpers-
pektiv, som bör ifrågasättas. Hur detta skall organise-
ras bör i stället bestämmas regionalt.
Tack, fru talman!