Fru talman! I mitt anförande pekade jag på att
SCB:s kvartalsrapport från första kvartalet 1998 visar
att över praktiskt taget hela landet och framför allt i
samtliga Norrlandslän är i dag betydligt färre männi-
skor sysselsatta än för fyra år sedan när Börje Hörn-
lund lämnade över ansvaret för den förda politiken
när det gäller arbete och regional utveckling.
Allra mest påtagligt är detta när det gäller kvin-
norna. I mitt anförande pekade jag på att i Gävleborgs
län, där jämställdhetsministern står överst på riks-
dagslistan i höst, är läget allra sämst för kvinnorna.
Jag tycker därför att det är litet konstigt att man
kan se det som en stor framgång för den förda politi-
ken att det är färre jobb nu än det var när Centerpar-
tiet och Folkpartiet tillsammans verkade för fler jobb i
det här landet.
Jag tror i och för sig att Per-Ola Eriksson innerst
inne håller med mig om detta. Jag tror kanske t.o.m.
att han är mer bekymrad än vad regeringspartiets
företrädare var över hur illa de gångna fyra åren har
slagit mot kvinnors sysselsättning i hela Norrland.