Fru talman! Under de senaste åren har skogslänen
förlorat ungefär 31 000 invånare. Under det föregåen-
de året rörde det sig om ungefär 13 000 invånare. Det
är klart att det här är en kris för regionalpolitiken. Jag
tycker inte heller att den på något sätt är förvånande. I
början av 90-talet gjordes rätt stora satsningar på
storstadsområdena för att dessa skulle bli starka regi-
oner i konkurrens med Europeiska unionens motsva-
rande regioner. Det storsatsades på E 4, E 6 och E 3,
på Öresundsbro, Dennispaket, Adelsohnpaket,
snabbtåg, forskning, högskolor, kultur osv. I stort sett
rörde det sig om ungefär 100 miljarder kronor.
Det är klart att detta har gett bättre förutsättningar
för dessa storstadsområden, som man har hoppats
skulle bli drivkrafter för en tillväxt som skulle komma
också andra landsdelar till godo. Så har dock inte
blivit fallet, utan det har i stället gått bakåt.
Om vi ser på de regionala obalanserna i delar av
Europa där man inte har satsat på regionalpolitik på
det sätt som de nordiska länderna gjort sedan början
av 60-talet, finner vi att de regionala obalanserna där
är ofantligt mycket större. Om vi delar upp Europa i
regioner om ungefär en miljon invånare, visar det sig
att de svagaste regionerna har en BNP per capita som
är ungefär en tredjedel eller en fjärdedel av de rikaste
regionernas. I Sverige är motsvarande skillnad 10-
15 %.
Mot den bakgrunden kan man säga att satsningar-
na på offentlig verksamhet och regionalpolitik har
varit relativt framgångsrika, även om det nu har före-
kommit bakslag.
Inför folkomröstningen 1994 om EU-
medlemskapet basunerades det i Riksskatteverkets
broschyr ut att vi skulle fortsätta med vår egen regio-
nalpolitik och att Sverige dessutom skulle få 13 mil-
jarder kronor extra i regionalstöd under den första
perioden. När vi nu läser vad som står på s. 62-63 i
betänkandet låter det annorlunda. Nu bestäms stö-
dområdesindelningen av EG-kommissionens regler,
och det framhålls att riksdag och regering har mycket
begränsade möjligheter att påverka detta.
Dessutom har, på grund av olika trögheter, det
verkliga återflödet av pengar blivit långt mindre än
vad man lovade det svenska folket före folkomröst-
ningen. Enligt den redovisning som vi har fått i EU-
nämnden rör det sig om totalt 15-16 miljarder lägre
återflöde än vad man hade utlovat från början.
Kommissionen bestämmer inte bara stödområden
utan också vilken typ av stöd som kan godkännas och
vilka stödnivåer som är acceptabla. Trots att Sverige
före EU-medlemskapet i EU-anpassningens anda
krympte regionalpolitiken, tycks det nu inte räcka. Jag
har därför svårt att förstå utskottsmajoritetens flata
accepterande av denna strävan att detaljreglera den
nationella regionalpolitiken. Självfallet måste Sverige
under hänvisning till subsidiaritetsprincipen kunna
föreslå att beslutsmakten blir mer nationell. Inte är det
väl tänkt att EU:s lagstiftning skall vara oförändrad i
evighet?
Vi bör också beakta att kritiken från EU:s egen
revisionsrätt och Riksdagens revisorer av struktur-
fondsverksamheten är tämligen hård.
När det gäller yrkandena från flera motionärer om
återföring av en del av avkastningen från vatten-
kraftsvinster är utskottsmajoritetens huvudargument
att förslagen tidigare avvisats. Någon sakargumenta-
tion förs inte. Resurserna till regionalpolitiken skall
tas ur de samlade resurserna, heter det.
De bygdemedel som tillför Norrbottens län ca 50
miljoner kronor per år regleras sedan lång tid tillbaka
av vattenlagen. Staten har accepterat principen att
man har rätt till viss ersättning för de förluster som
vattenkraftsutbyggnaden har medfört i vissa områden.
Det är länge sedan reglerna för bygdemedel senast
sågs över, och riksdagen kunde här ha tagit ett initia-
tiv, men utskottet väljer att inte ens argumentera.
Enligt rapporterna från skogsvårdsstyrelserna och
den särskilda utvärdering som gjorts av skogspoliti-
ken är det uppenbart att skogsvårdsåtgärder som röj-
ning och förstagallring kraftigt har minskat i privat-
skogsbruket. Också skogsodling och upprustning av
restskogsarealer har minskat. Detta beror på att såda-
na åtgärders lönsamhet faller ut kanske först efter
flera generationer. Det innebär också att man i framti-
den kommer att ha en låg timmerandel, glesa skogar
och dålig lönsamhet. Därmed kan också miljömålen
drabbas.
Jag föreslår därför i motion A45 att arbetsmark-
nadsmedel skulle kunna användas i större utsträckning
inom skogsvården i samfinansiering med privata
intressen för att få upp skogsvården till en rimlig nivå.
Utskottet avfärdar detta bara med att sådant redan kan
förekomma, men det går ju inte på grund av de vo-
lymmål som anges i dagens arbetsmarknadspolitik.
Eftersom Norrbottens län inte haft nog med ar-
betsplatser för att nå upp till dessa volymmål, har man
i själva verket fått skicka tillbaka ca 350 miljoner
kronor av arbetsmarknadsmedel som skulle ha kunnat
användas till sysselsättningsbidrag inom skogsvården.
Också här hade det funnits utrymme för ett ställnings-
tagande från utskottet för att markera att man måste få
till stånd en effektivare användning av dessa medel.
Det är alldeles uppenbart att i en öppen marknad-
sekonomi som den som vi nu genom den inre mark-
naden är en del av skapar ett tryck som kan ge ökade
regionala obalanser. År 1985, när beslutet om den
inre marknaden fattades, konstaterade den regional-
politiskt ansvarige i EU, Peter Schmidhuber, följande:
"Skapandet av den inre marknaden med bortta-
gande av fysiska tekniska och skattemässiga barriärer
som ännu existerar mellan länderna kommer tveklöst
att ge upphov till dynamiska effekter som stimulerar
tillväxt, men också hotar regioner som inte kan svara
med tillräcklig kraft."
Jag tycker att detta är en utmärkt formulering, som
innebär att regionalpolitiken måste intensifieras. Det
bästa med propositionen och betänkandet är kanske
att vi förhoppningsvis får en ordentlig utredning om
den framtida regionalpolitiken.