Fru talman! Det var ju trevligt att Kerstin Heinemann tyckte att en del av det jag sade inledningsvis var bra. Jag uppfattar att det inom det här området råder en ganska stor samstämmighet om vad riksdagen och alla dess partier vill med vården. Det präglar också betänkandet. Det är därför som jag är så förvånad över den här debatten med alla rallarsvingar och - i mitt tycke - överdrifter från oppositionens sida.
Jag vet inte om jag kan hitta på något nytt sätt att svara på frågan. Jag får ju ungefär samma fråga hela tiden.
Alltså: Vad är det för regler som vi eftersträvar? Det finns ett tryck från väldigt många ansvariga politiker ute i landet, från dem som arbetar inom vården och från dem som konsumerar vård på att vi på något sätt ska försöka att se till att det blir en bättre dynamik inom vården. Då behövs det någon form av struktur för den utvecklingen. Jag upplever att det här är ett sådant arbete.
Jag är så förvånad. Varje gång som någon frågar om det här säger man: Varför använder ni ordet stopplag? Jag undrar då: Vad har ordet stopplag med det här att göra? För mig är det obegripligt. Också Kerstin Heinemann använde det ordet. Förmodligen är det ett retoriskt väldigt bra sätt att driva er linje. Ni vill att det ska vara total anarki inom vården, att man ska få göra precis som man vill ute i landet. För mig är detta bara osakligt.