Fru talman! Hälso- och sjukvården är en grundpelare i vår välfärd. Medborgarna måste kunna känna sig trygga i att samhället bistår med den vård som var och en har behov av. Därför måste sjukvården vara solidariskt finansierad. Det får inte finnas risk att de som har tillräckligt med pengar kan köpa sig före i den medicinska prioriteringen. Därför måste sjukvården också vara offentligt organiserad.
Dessa två konstateranden betyder dock inte att all sjukvård måste bedrivas i offentlig regi. Dels står det självklart fritt för var och en som så önskar att både ge och ta emot vård som finansieras med andra pengar än de offentliga. Dels kan det offentliga självklart bedriva vård genom upphandling i olika former.
Det viktiga är att var och en ska kunna känna sig säker på att den gemensamt solidariskt finansierade vårdens resurser, som vi tillsammans byggt upp och underhåller, står till allas förfogande på lika villkor.
Fru talman! Grön politik bygger på ett hushållningsperspektiv. Vårda, inte förbruka. Eftertanke, inte efterklokhet. Skonsam, inte våldsam. Humanism, inte egoism. Omtanke, inte girighet.
I betänkandet finns tre tillkännagivanden. Miljöpartiet har sju reservationer och två särskilda yttranden. Jag är särskilt nöjd med det tredje tillkännagivandet om speciallivsmedel.
Att tänka efter före är ett signum för grön politik. Därför känns, fru talman, själva ordet sjukvård inte så självklart för en grön politiker. Friskvård signalerar ett mer naturligt tänkande. Att ta vård om, är att med hänsyn upprätthålla något. Vi vill inte gödsla det sjuka utan vi vill vårda det friska. Förebyggande hälsovård måste därför få en mer framträdande plats inom hälso- och sjukvården.
Att reparera skador är alltid dyrare än att förebygga deras uppkomst. Då tänker jag inte bara på själva kostnaden utan även på graden av livskvalitet. Allt tätare strömmar det in rapporter om biverkningar av läkemedel. Det finns debattörer som anser att den växande läkemedelsanvändningen är ett hot mot folkhälsan. Vi måste alltså hitta andra vägar.
Att genom skolan förmedla kunskaper om egenvård och en sund livsstil ger ökade möjligheter för den enskilde att förbli frisk längre. Samhället kan hjälpa till och stödja genom att beskatta det osunda mer än det sunda. Skatt på tobak och alkohol har ganska stor acceptans i breda lager eftersom de flesta förstår att sådan konsumtion skapar stora kostnader för samhället. Att skatteväxlingen med höjd koldioxidskatt mot sänkt löneskatt inte har vunnit samma stöd beror troligen på att de flesta ännu inte har förstått sambandet mellan luftföroreningar och ohälsa.
Jag skulle gärna se snabba utredningar om sockerskatt och fettskatt. Däremot är det svårare att beskatta osunt tv-tittande och dataspelande. Skattesubvention till ungdomsidrott är ett exempel på hur samhället kan stödja sunda fysiska aktiviteter som på sikt sparar stora pengar.
Ett samhälle som stimulerar och uppmuntrar till sunda vanor och sunda konsumtionsmönster har goda förutsättningar att även få låga vårdkostnader.
Men alla blir vi sjuka ibland, en del oftare än andra. Olyckor råkar en del av oss ut för, även då en del oftare än andra. Vi är ju olika. Ingen kan förutse när behovet av vård uppstår. Det är därför bra att vi i vårt land alla är med i ett solidariskt skyddsnät. Om skyddsnätet ska hålla och vara av bra kvalitet, gäller emellertid att vi inte var och en släpper vårt egenansvar. Det finns alltid gränser för solidariska lösningar.
Att reformera i demokratiska former innebär oftast att gå fram försiktigt. Konsensus är naturligtvis idealet, men det är inte alltid möjligt. I betänkandet har utskottet, som jag uppfattar det, en ganska stor samsyn. Men det är också självklart att samtliga partier har delfrågor där de vill profilera sig. Jag har uppfattat att alla skiljaktigheterna inte har manifesterats i form av reservationer och särskilda yttranden. Jag uppfattar att viljan till lagom kompromisser är ganska stor i socialutskottet.
För att synliggöra den gröna politiken, fru talman, vill jag ta fram några av de reservationer Miljöpartiet har och prata särskilt kring dem.
Den psykiska ohälsan har blivit ett alltmer påtagligt problem de senaste årtiondena. Som medborgare möter man oftast vården genom primärvården. Tyvärr är fokus inom primärvården fortfarande mycket inriktad på fysiska kroppsliga symtom.
Reservation 6, som jag yrkar bifall till, behandlar en motion om behovet av att utveckla ett särskilt nationellt handlingsprogram för den psykiska hälsovården inom primärvården. Det är i mitt tycke en väl avvägd motion som riksdagen borde kunna ställa sig bakom.
Det är alltid bra att utvärdera. Det tycker i alla fall vi gröna. Vi har hört Kenneth Johansson ifrågasätta om man alls ska utvärdera, men det är inte vår politik. För såväl dem som producerar vård och dem som tyvärr ibland måste konsumera vård är det väldigt bra med tydliga modeller för utvärdering. Kvalitetsindikatorer kan hjälpa till både att styra och att välja.
Reservation 33, som jag också yrkar bifall till, berör en motion som visar på många modeller och metoder att förbättra information och utvärdering och att stödja demokratiska processer. Vi anser att information är kunskap, och kunskap är makt. Därför har vi valt att i motionen och även i reservationen skriva om stärkt medborgarmakt över vården.
Skolmedicinen har begränsningar men också ett oerhört övertag över komplementär och alternativ medicin. Sverige ligger efter när det gäller att ta till vara kunskaper inom det alternativmedicinska området. Reservation 60, som jag för tids vinnande inte yrkar bifall till men som jag vill prata om, bygger på den plan som WHO presenterade i maj 2002 för en ökad samverkan mellan skolmedicinen och komplementär- och alternativmedicinen. Sverige borde snarast, anser vi miljöpartister, bygga upp ett nationellt centrum för dessa frågor. Jag är övertygad om att det är den enskilt viktigaste åtgärd som man kan göra för att på bästa möjliga sätt bromsa upp de växande vårdkostnaderna. Ja, troligen skulle en sådan satsning leda inte bara till lägre kostnader utan även till högre välbefinnande.
För tids vinnande tänker jag inte yrka bifall till flera av våra motioner, delvis därför att jag har förstått att det är långt kvar innan de övriga partierna inser det kloka i många gröna förslag. Jag ska då inte spilla kammarens tid på onödigt många och långa omröstningar där utfallet redan från början är förutsägbart.
Jag ska däremot omnämna den motion och det särskilda yttrande som handlar om de eldrabbades problem. Vi i den gröna rörelsen har väldigt svårt att förstå den kompakta oviljan att inse och ta till sig nya kunskaper som just elöverkänslighetsområdet avslöjar. Frågan är ju inte om elektriska fenomen som högfrekventa varierande fält och mikrovågor även med extremt låga effekter påverkar oss människor eller inte. Frågan är i stället hur de gör det.
Att inte erkänna de drabbades skador och organisera för den vård som de har samma rätt till som de som brutit ett ben i skidbacken är oförsvarbart. På samma sätt som vi arbetar med trafiksäkerhet, livsmedelssäkerhetsfrågor, brandskydd, kemikaliefrågor och så vidare borde vi lägga resurser på att även skydda oss från den påverkan som forskningen i dag visar tydliga samband på mellan vissa elektriska fenomen och det man ibland kallar elskadades symtom och skador.
Att bygga upp kompetens för att erbjuda rehabilitering och omsorg borde vara en självklarhet. Eftersom vi tyvärr inte möter någon förståelse för denna problematik bland de övriga partierna i riksdagen har jag valt att denna gång lämna frågan med ett särskilt yttrande. Jag tycker emellertid att detta är så viktigt att jag ville ta upp det här.
Med dessa exempel, fru talman, har jag försökt beskriva lite av vad gröna sunda värderingar kan vara mer konkret inom vårdområdet. Naturligtvis finns det utöver de två reservationer som jag har yrkat bifall till och de övriga markeringarna från Miljöpartiet en hel del övrigt som vi skulle önska. Men man ska hålla sig inom det som är politiskt möjligt - det är en del av konsten i denna kammare - så jag ställer mig bakom betänkandet i dess övriga delar.
Jag har fått en hel del frågor. Debattformen är ju sådan att jag inte hade möjlighet att begära replik på de personer som talade före mig. Jag har förstått att vi inte har någon riktig tidsgräns, utan jag har nu möjlighet att svara på frågor om jag vill. Jag bjuder er därför på en bättre debatt, då ni slipper ställa samma frågor en gång till när ni ska replikera på mig. Jag ska försöka svara så gott jag kan på de frågor som har kommit. Det kanske också blir någon kommentar.
Anne Marie Brodén nämnde att Miljöpartiet har tagit initiativ till en av de motioner som jag har reserverat mig för och yrkat bifall till, som handlar just om kvalitetsregister inom sjukvården. Om det är så att ni i Moderaterna menar allvar med det tycker jag att ni ska stödja Miljöpartiets reservation.
Sedan talade du om andra länder som förebilder. Jag kan säga att jag har personlig erfarenhet genom att jag träffar många vårdpolitiker i både Tyskland, Holland, England och USA, som tittar med avundsjuka på svensk vård. Det är nog lite olika beroende på vilka man pratar med.
Jag tycker att ni på den borgerliga sidan ska sluta skrämma medborgarna. Jag är fortfarande ny här och är inte van vid sättet att debattera. Jag upplever att det är väldiga rallarsvingar, med oerhörda överdrifter, och debatten är långt från verkligheten. För mig är det märkligt med de formuleringar som kommer kring det här. Ni diskuterar inte betänkandet utan det ni kallar stopplag, som inte alls är någon stopplag. För mig är det väldigt konstigt.
Jag sysslade mycket med trafikpolitik innan jag hamnade här, och för mig är det självklart att man måste ha regler. Jag försöker jämföra det ni säger med trafiklagstiftning och har svårt att se att reglering av ett område skulle vara ett hot. För mig är det precis tvärtom. Om vi verkligen vill någonting med en utveckling av sjukvården måste vi se att det som är hindret i dag är att det inte finns några regler. Vi behöver reglera området för att vi ska kunna få dynamik och utveckling. Sluta skrämma medborgarna!
Det talades också om anställningstrygghet. Min erfarenhet av privata vårdgivare - den är rätt stor inom vårdområdet - är att där minskar anställningstryggheten väsentligt. De entreprenörer som finns där i dag lider under aktiebolagslagen, där den grundläggande drivkraften är att leverera största möjliga vinst till ägarna. Den kan man inte bryta mot. Det leder till att man har ett ganska kortsiktigt perspektiv på sitt arbete, vilket ger osäkerhet för de anställda. Det är inget argument. Dessutom är lönespridningen större hos dem än hos den offentliga sektorn, vilket är ett jämställdhetsperspektiv där de är överlägsna.
Kenneth pratade om att utvärderingar skulle vara ett hot. Det står om utvärdering i något förslag. Jag kan inte prata om det. Jag tänker inte prata om en lagrådsremiss som behandlas, utan jag pratar om Miljöpartiets politik och vad vi står för.
För mig är det självklart att det är viktigt att man utvärderar verksamheter. Jag kan alltså inte se det som någonting negativt att vi jobbar för utvärderingssystem. Vi har en motion som vi har reserverat oss för, och vi vill naturligtvis att alla verksamheter ska utvärderas på något sätt, vare sig det handlar om primärvård, slutenvård eller någonting annat. De ska naturligtvis utvärderas. De som utför verksamheten ska ställas vid skranket och få stå till svars för det som de håller på med.
Och så fick jag en konkret fråga om varför vi inte har förtroende. Det har vi verkligen. Om det är någonting vi har förtroende för så är det ju faktiskt våra politiker. Det är alltså ett oerhört starkt krav från landstingspolitiker i hela Sverige på att få det här området tydligt reglerat, så att man får spelregler. Det är därför vi ställer oss bakom den process som nu pågår. Vi gör det just därför att politikerna ute i landet, i landstingen, vill ha ett regelverk att arbeta efter.
Jag tror att jag stannar där så länge.