Fru talman! Jag ska börja med att yrka bifall till reservationerna 3 och 26. Det här är åter ett stort och viktigt betänkande. Vi vet att när man gör enkäter bland människor i Sverige så ligger vård och omsorg alltid på första eller andra plats när det gäller hur man vill prioritera. Självklart är människors hälsa, rätten och möjligheten att få hjälp när man blir sjuk, den allra viktigaste frågan för oss. Om vi hamnar i svåra situationer och blir allvarligt sjuka ställs hela livet på sin spets. Därför, fru talman, är det viktigt att de betänkanden som handlar om hälso- och sjukvård och goda förslag också lyfts fram i kammaren och att vi lägger fram förslag som möjliggör för människor att få vård och omsorg när de behöver det. Det är bland annat därför som Kristdemokraterna, och också övriga borgerliga partier, talar så varmt för en vårdgaranti. Alla ska veta att man får vård och omsorg när man behöver det.
Jag är naturligtvis också glad för de tre tillkännagivanden som finns i betänkandet. Egentligen kan det kännas lite pinsamt att riksdagens beslut om prioriteringar i vården som antogs 1997 inte har fått ett bättre genomslag i landet. Riksrevisorerna påpekar ju att arbetet måste intensifieras. Jag är glad för att vi nu har fått ett tillkännagivande där det krävs att regeringen återkommer till riksdagen med förslag.
Det andra tillkännagivandet är jag också väldigt glad för. Det handlar om att alla har rätt att få en medicinsk bedömning.
Det tredje tillkännagivandet gäller ett ärende som vi har varit inkopplade på många gånger, både enskilt och politiskt. Det handlar om att även personer med kroniska sjukdomar, inte minst tarmsjukdomar, ska kunna få sina dyrare livsmedel subventionerade.
Utifrån de tillkännagivandena vill jag göra några reflexioner om motioner som Kristdemokraterna har väckt som har utmynnat i reservationer.
Reservation 3 handlar om hälso- och sjukvårdens organisation och finansiering. Både socialdemokraterna och vänsterpartisterna och ibland miljöpartisterna använder helt oriktiga uppgifter när man talar om hur vi vill ha vården finansierad. Man mörklägger och säger att privat vård eller mångfald i vårdformer är sådant man ska betala själv. Därför ska jag säga det återigen: Kristdemokraterna anser att vården även i framtiden ska finansieras solidariskt. Och det ska vara en solidariskt finansierad sjukvård som är byggd på människovärdes- och behovsprincipen, och därför krävs det en prioritering. Jag vet att alla de borgerliga partierna har den åsikten.
Sedan kan jag fortfarande inte förstå hur man kan fortsätta att neka till att sjukvården får en mångfald. Vi vet vilka diskussioner det varit kring så kallade stopplagar. Därför tycker jag som politiker att det är lite pinsamt att inse att när vården inte fungerar tillfredsställande, så att människor får sina hälsobrister tillgodosedda, då föreslår den socialdemokratiska regeringen en stopplag.
Jag kan passa på att ställa en fråga till Miljöpartiets företrädare. I medierna har det i dag sagts att Miljöpartiet accepterat något slags kompromiss om en stopplag. Vad betyder denna kompromiss? Vi hade nästan trott och haft förhoppningar om att Miljöpartiet skulle ha en lite sundare åsikt när det gäller mångfald i vården.
Det är också märkligt att man vill förhindra en möjlig organisation som ger ökad kvalitet på alla områden när vi vet att vårdens kvalitet inte alltid är den bästa. Och varenda människa vet ju att konkurrens ger kvalitetsfördelar, så också i vården. Det är för patienternas skull som vi vill ha mångfald i vården, inte för Kristdemokraternas, Moderaternas, Folkpartiets eller Centerpartiets skull, utan för de enskilda medborgarnas skull så att de får frihet att välja.
Då är det självklart att oavsett på vilken arbetsplats en legitimerad läkare, legitimerad sjuksköterska, undersköterska, sjukgymnast, arbetsterapeut eller psykolog - jag skulle kunna räkna upp fler exempel - jobbar så har de sin kompetens med sig. Ibland låter det som om man tror att det är fråga om kvacksalveri i de olika verksamheter som finns, men det handlar ju om personer som har en kompetens.
Dessutom har, så långt jag känner till, alla personalgrupper med glädje hälsat mångfalden välkommen. Jag vet att det var mycket gnissel när Kommunalarbetareförbundet gjorde en enkät ifall man var positiv till alternativa driftsformer, men trots allt vill personalen ha olika driftsformer i vården. Och hur ska vi kunna klara av att få en god personal, en kvalificerad personal, i vården om vi inte tillmötesgår vårdpersonalens egna önskemål?
Det tredje argumentet till mångfald i vården är att vi har ett kommunalt självstyre. Vi har valt landstingspolitiker. Det gör vi vart fjärde år, precis som vi väljs för fyra år i riksdagen. Då är det besynnerligt att inte de personer som är folkvalda på fyra år ska kunna ha rätt att bedöma hur, på vilket sätt, de vill uppfylla hälso- och sjukvårdslagen.
Jag tycker att det på något sätt känns förargligt om Socialdemokraterna ska komma och säga att landstingspolitikerna har mindre förnuft än vi i riksdagen. Det är inte Göran Persson som ska diktera på vilket sätt man arbetar och uppfyller målen i Arvidsjaur, i Ystad eller i mitt hemlän Kalmar. Det kan de politiker som styr där bäst. Jag hoppas fortfarande att regeringen inte ska lägga fram någon proposition även om de hotat med det till den 24 mars eller något sådant.
Fru talman! Bland våra reservationer har vi också reservation nr 69. Den handlar om medicinska specialiteter. Det kan tyckas som en ganska oviktig sak i det stora hela, men det är den inte. Reservationen handlar framför allt om geriatriken, alltså om de personer, de läkare, som är specialister på åldrandets sjukdomar.
Vi har ett jättebehov av geriatrisk kompetens i hela landet, vilket inte minst Socialstyrelsen påpekat. I varenda rapport som gjorts efter den så kallade ädelreformen, som genomdrevs för tolv tretton år sedan, har man sagt att det medicinska omhändertagandet av våra äldre är otillräckligt. Våra äldre får träffa alldeles för kort tid och alldeles för sällan geriatriker eller läkare.
Vad gör vi åt detta? Jo, det ligger en utredning och guppar som skulle göra det ännu mer besvärligt för geriatriker i vårt land genom att ta bort geriatriken som specialitet. Det är därför Kristdemokraterna har reservation nr 69. Vi anser att geriatriken är en av de allra viktigaste specialiteterna inför framtiden.
Som väl är har vi många i det här landet som är äldre äldre, alltså över 85 år. De över 75 år är naturligtvis ännu fler. Alla vet att när man är 85 år och till exempel får en hjärtinfarkt har man en annan symtombild än om man får en hjärtinfarkt när man är 45. Det finns en mängd sjukdomar som är speciella för just äldre, och då är den kompetensen för många A och O. Därför har, fru talman, Kristdemokraterna många gånger hävdat att geriatrikern bör kunna vara patientens egen läkare, för det är precis den kompetensen man behöver när man blir äldre.
Vi tycker att det i våra särskilda boenden i kommunerna ska finnas en geriatriker som kan ha ansvar för hela boendet. Det skulle lyfta upp hela äldrevården och kunna skapa förutsättningar för en betydligt bättre kvalitet inom äldrevården. Därför hoppas jag, när beslutet kanske snart ska fattas, att just geriatriken för våra äldres skull ska få fortsätta att vara en egen specialitet.