Fru talman! Jag skall gärna svara på den frågan -
den är i hög grad befogad.
Först vill jag klara ut ett missförstånd. Jag är i hög
grad för en bättre lönebildning i Sverige än den vi har
upplevt under senare tid. Men jag är inte övertygad
om att vi genom att öka löneskillnaderna kraftigt löser
sysselsättningsproblemen. Jag tittar mig omkring i
världen, i de länder som har mycket större inkomst-
och löneskillnader än vad vi har, och där finns inte
någonting som tyder på att detta automatiskt leder till
ökad sysselsättning.
Jag vill inte heller att löntagare i Europa skall be-
tala priset för det här genom att deras grundläggande
trygghetsfrågor urholkas. Vi tittar också på den frågan
i Sverige, och det finns en särskild utredning.
Det finns bland de fem punkterna från Essenmötet
en punkt som handlar om att man också skall titta på
avregleringsområdet, och det gör vi i och för sig ock-
så i Sverige. Hur kan vi inte minst få konkurrensen att
fungera bättre? Hur kan upphandlingsfrågorna skötas
så att alla får vara med och konkurrera på lika villkor?
Det finns alltså fortfarande mycket att göra när det
gäller regleringar i Europa. På jordbruksområdet
skulle vi vilja göra mycket, för att ta ett exempel.
Vi kommer ändå aldrig att kunna klara de nya
jobben om vi inte blir bättre på den ekonomiska poli-
tikens område och om vi inte kan öka tillväxten i
Europa. När vi kommer in på de områdena - det vill
jag inte sticka under stol med - finns det naturligtvis
skillnader. Det går inte att tro att den konservativa
regeringen i Storbritannien tycker precis lika som vi i
Sverige tycker i dessa frågor.
Vid Madridmötet fanns det 8 socialdemokratiska
statsministrar bland de 15. Det fanns 3 socialdemo-
kratiska utrikesministrar, som satt i koalitionsrege-
ringar. Därför vill jag säga till dem som har påstått att
socialdemokratin är ute i Europa och att våra idéer
inte kan få genomslag, att de naturligtvis har fel. Men
om vi vill åstadkomma en gemensam europeisk poli-
tik måste vi resonera oss fram till gemensamma insat-
ser från regeringar med litet olika utgångspunkter och
olika ideologier.
Det som har positivt förvånat mig, liksom mina
kolleger, är möjligheten att föra en sådan dialog och
att nå resultat. Jag upplever att alla regeringar nu är
genuint oroade över arbetslösheten i Europa, och då
är det möjligt att vi från svensk sida får ge och ta på
olika punkter. Men sammantaget finns det nu en
mycket starkare vilja att vidta en lång rad åtgärder
mot arbetslösheten. Det tycker jag är positivt, och det
vill jag ta fasta på.