Fru talman! Beträffande den första punkten som
Bo Könberg tog upp och som gäller koldioxidskatten
vill jag säga att jag är besviken. Det hade inte varit
möjligt att i förberedelserna för konferensen komma
så långt att en realdiskussion mellan statsministrarna
blev meningsfull. Men det innebär inte att jag har gett
upp i den frågan. Tvärtom är den viktig, och vi måste
nu fortsätta arbetet för att, förhoppningsvis, åstad-
komma en samlad och gemensam politik. Vi får ta
sats igen inför nästa toppmöte. Jag hoppas att både
miljöministrar och finansministrar då hjälper till med
att förbereda frågan på ett sådant sätt att vi, när rege-
ringscheferna träffas - om frågan då inte skulle vara
löst - kan komma fram till en lösning.
Det är riktigt att jag på narkotikaområdet hade
hoppats att vi skulle komma fram till en något större
tydlighet i vårt uttalande. Men det är nu ändå första
gången som man genom att ställa sig bakom en rap-
port i alla fall indirekt tar avstånd från en knarklibe-
ralisering. Bland regeringscheferna upplever jag ing-
enting av det som vi har hört från vissa parlamentsle-
damöter som aktivt uttalat sig för detta. De stämning-
arna finns inte från regeringsrepresentanterna, och det
tycker jag är hoppfullt. På den punkten är jag alltså
en grad mera optimistisk och menar att vi snabbare
skall kunna gå vidare.