Fru talman! Det här undantaget som gäller den
absoluta valfriheten finns också i motsvarande grad i
den kommunala verksamheten. Det är inget undantag
just för fristående förskoleklasser eller fristående
skolor.
Det handlar om de ganska få fall där en kommun
eller en fristående skola har tagit fram lokaler, hjälp-
medel, personal och andra saker för att kunna ta emot
ofta gravt handikappade barn. Om ett sådant barn
eller ett barn med ett liknande handikapp väljer en
annan skola efter en tid är det klart att det ibland blir
väldigt stora kostnader. I sådana fall skall det finnas
möjligheter att säga att det här barnet hänvisas till en
skola där de här resurserna redan finns.
Såvitt jag kan förstå när jag har tittat i era budge-
talternativ - jag kan inte påstå att jag har hunnit att
lusläsa dem - finns det inte särskilt mycket pengar för
att stärka kommunernas möjligheter att svara upp mot
den valfrihet som vi alla är angelägna om skall finnas.
Jag tycker inte att den här inskränkningen är alldeles
avgörande.
Sedan har vi detta med olyckskorparna. Jag tycker
faktiskt att flera talare har stått här och berättat om
hur hemska kommunerna är och hur de misshandlar
de fristående alternativen. Men ni får gå väldigt långt
tillbaka i historien för att hitta dessa ruskiga fall. Jag
tycker att det finns anledning för oss här i riksdagen
att ha ett mycket stort förtroende för att de kommu-
nalt förtroendevalda kan hantera de här frågorna. De
har visat prov på att de faktiskt kan det. Då behöver
vi inte sätta staket runt dem.