Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till
hemställan i det betänkande som vi nu behandlar.
Det internationella arbetet för att stärka freden är
både tidskrävande och tålamodsprövande. Dit hör
ansträngningarna att begränsa och i sista hand
förbjuda massförstörelsevapen och specifika
vapenkategorier.
Även om detta arbete går långsamt, behöver vi
ändå påminna oss om att det går framåt. Låt mig bara
nämna ett exempel. Internationella samtal om att
försöka att få bort kemiska stridsmedel påbörjades i
S:t Petersburg för ca 100 år sedan. Nu finns 1993 års
konvention mot kemiska vapen, och det är glädjande.
Fram t.o.m. 1960-talets första hälft arbetade man i
FN främst med förslag om allmän och fullständig
nedrustning. Visst är det många av oss som gärna
skulle vilja se att en allmän nedrustning ägde rum,
men det gäller också att vara realist i den värld som vi
lever i. Sedan har arbetet mer och mer inriktats på
mer begränsade åtgärder inom specifika områden.
Arbetet går ändå sakta men säkert framåt på flera
områden. Det ger anledning till tillfredsställelse, även
om vi helst skulle vilja se en snabbare takt i
utvecklingen.
För att minska risken för krig måste det
internationella samarbetet öka, nedrustningen måste
fortsätta och fattigdomen bekämpas. Här har Sverige
spelat och spelar en betydelsefull roll. Därför har vi
också ett stort ansvar när det gäller sättet att hantera
vår vapenexport.
Herr talman! Vi kristdemokrater anser att
vapenexporten skall regleras med restriktiv
lagstiftning och noggrann kontroll och begränsas till
demokratiska stater. Inte minst när det gäller den sista
punkten visar betänkande UU1 om
krigsmaterielexport att det finns anledning till större
försiktighet i fråga om exporten av vapen till vissa
stater där vi vet att de mänskliga rättigheterna inte
respekteras.
Sedan 1984/1985 har Sverige årligen redovisat
den svenska krigsmaterielexporten. Sverige har också
internationellt varit pådrivande för att uppnå större
öppenhet när det gäller vapenexport. Det är bra, men
det betyder också att Sverige bör efterkomma
önskemålet om största möjliga öppenhet och undvika
all onödig sekretess, vilket också påpekas i
betänkandet.
Beträffande tillämpningen av de lagar och
riktlinjer som vi har för samverkan med andra länder
på krigsmaterielområdet har regeringen det politiska
ansvaret för besluten. Vi konstaterar med
tillfredsställelse att utskottet anser att regeringen bör
göra en utvärdering och översyn av både lagstiftning
och riktlinjerna och inte minst när det gäller
tillämpningen.
Herr talman! Till sist vill jag ta upp den viktiga
frågan om relationen mellan vår export av
krigsmateriel och våra utrikespolitiska mål,
främjandet av demokrati, mänskliga rättigheter,
avspänning och nedrustning samt bekämpande av
fattigdomen. Det är utmärkt att särskilt MR-kriteriet
alltmer kommer i fokus.
Både folk från Utrikesdepartementets politiska
avdelning och Amnesty International rapporterar om
att mänskliga rättigheter kränks i länder dit vi
fortfarande har en viss export av krigsmateriel. Jag
förväntar mig en skärpning från regeringens sida när
det gäller exporten av krigsmateriel till sådana länder
som Indonesien, där den ena rapporten efter den andra
har gett belägg för att mänskliga rättigheter kränks,
inte minst i Öst-Timor. Det förhåller sig likadant i
Turkiet. Där respekteras inte ens parlamentarikers
mänskliga rättigheter och där kränks folkgrupper som
assyrier/syrianers och kurders rättigheter grovt. Detta
är bara ett par exempel på länder bland flera som
utskottet diskuterat, där enligt vårt förmenande större
restriktivitet bör iakttas när det gäller tillämpningen
av lagar och riktlinjer.
Det är angeläget att inte gamla bedömningar
slentrianmässigt får ligga till grund för export,
eftersom dagsläget kan vara helt förändrat. Det finns
exempel på följdavtal som vilar på beslut som lindrigt
sagt är flera decennier gamla, t.ex. när det gäller
export till Mellanöstern, som man måste ställa sig
mycket kritisk till. Utskottet noterar att statsrådet
Mats Hellström i ett frågesvar i riksdagen deklarerade
att han med hänsyn till rådande säkerhetspolitiska
läge i Mellanöstern avsåg att föreslå regeringen att
inte ge tillstånd för ny vapenexport till området. Han
nämnde också Indonesien i sitt anförande. Jag
förutsätter att regeringen beslutar i enlighet härmed.