Herr talman! Den svenska vapenexporten är en
bedrövlig historia, som de flesta vet. Få saker har
varit till så stor glädje för freds- och
neutralitetspolitikens dödgrävare som hyckleriet kring
den svenska vapenexportpolitiken, där man talar fred
på förmiddagen och säljer vapen på eftermiddagen.
Skandalerna har duggat genom åren. Det har talats
mycket vackert här i kammaren om en restriktiv
vapenexportpolitik, men i själva verket har vi sett att
svenska vapen dyker upp på en mängd ställen där de
inte borde finnas. Ibland går vapenexporten tillfälligt
ned, men nu tycks den vara på väg upp igen.
Efter det beslut som kammaren fattade för ett tag
sedan, om ändring av grundlagen för att möjliggöra
EU-medlemskap, känns det något nattståndet att
diskutera en svensk vapenexportpolitik. Anpassningen
till EU har pågått ganska länge. Samproduktion och
en gemensam vapenmarknad håller på att ta form.
Svenska vapenexportregler har redan förändrats så att
alla EU-stater automatiskt har jämställts med de
nordiska länderna, som tidigare hade en särställning.
Hur Sverige skall kunna bedriva en egen
vapenexportpolitik i framtiden framstår för mig mer
och mer som en gåta. När man dessutom ser den nya
tullagen, där de praktiska möjligheterna för tullen att
se till att det inte från Sverige förs ut vapen som inte
borde få föras ut härifrån i själva verket allvarligt
begränsas, inser man mer och mer att avsikten
egentligen inte är att vi skall kunna bedriva en
självständig vapenexportpolitik.
När jag besökte Bofors för ett antal år sedan såg
man där med mycket stor glädje fram emot ett svenskt
EU-medlemskap, eftersom man var helt övertygad om
att det efter en del turer fram och tillbaka säkert skulle
komma att innebära en förändring av
vapenexportpolitiken i praktiken, så att man skulle
komma att gå in på alla de marknader som man då
önskade sig, t.ex. Mellanöstern och andra marknader
där det behövs vapen.
Miljöpartiet har den principiella uppfattningen att
vapen över huvud taget inte skall exporteras från
Sverige. Det har visat sig vara i praktiken omöjligt att
bedriva en sorts restriktiv vapenexportpolitik. Vapnen
rinner ut på alla möjliga sätt i alla fall.
Boforsskandalerna har visat detta ganska så klart.
Detta har vi framfört i en reservation, nr 2, som är
den centrala av våra reservationer, där vi envetet står
fast vid att vill man ha en svensk fredspolitik måste
det vara en politik utan svensk vapenexport. Jag yrkar
alltså bifall till reservation 2.
Vi har ytterligare två reservationer, men jag kan i
Eva Zetterbergs efterföljd avstå från att yrka bifall till
dem. Men jag yrkar alltså bifall till reservation 2.