Herr talman! I detta betänkande behandlas dels
regeringens skrivelse om vapenexporten 1993, dels
motioner. Det är sex reservationer fogade till
betänkandet. Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan i dess helhet och avslag på samtliga
reservationer.
Det är alldeles riktigt att vapenexporten så sent
som i förra veckan diskuterades här i kammaren, och
det kan vara på sin plats att notera
utrikeshandelsministerns deklaration att den
socialdemokratiska regeringen kommer att verka för
en mer restriktiv vapenexportpolitik. Inte minst bör
noteras den restriktivitet som Mats Hellström
markerade såväl vad beträffar Mellersta Östern som
Indonesien.
En rad motioner kräver förändringar i den svenska
vapenexportlagstiftningen. Av riktlinjerna framgår det
att tillstånd till export av krigsmateriel inte bör
beviljas om landet befinner sig i krig eller har inre
väpnade oroligheter. Den här nya lagen antog vi
hösten 1992, och den gäller från den 1 januari 1993.
Utskottet anser att de nu gällande principerna
alltjämt bör gälla, men förutsätter att regeringen vid
lämpligt tillfälle gör en utvärdering och översyn av
såväl lagstiftningen och riktlinjerna som
tillämpningen av dem. Det är också på sin plats att
notera att utskottet på nytt understryker att
uppfyllandet av mänskliga-rättighets-kriteriet är ett
centralt villkor för att tillstånd för svensk
krigsmaterielexport skall beviljas. Utskottet är också
enigt om att den rådgivande nämnden bör utnyttja
möjligheten att konsultera oberoende MR-
organisationer vid bedömningen av mänskliga
rättigheter i aktuella köparländer.
I reservation 1 krävs en mer öppen och detaljerad
redovisning av vapenexporten; vilken typ av materiel
det är som sålts till respektive land och vilka tillstånd
som lämnats för svenska företags avtal om
utlandssamarbete. Utskottet anför för sin del att den
svenska redovisningen är mera öppen än vad som
gäller för flertalet övriga stater som exporterar
krigsmateriel, men anser att regeringen fortsatt bör
efterkomma önskemålet om att ta med alla de
uppgifter som det inte finns skäl att hemlighålla.
I reservationerna 2, 3 och 4 krävs det att
regeringen bör verka för ett lagförslag om ett
totalförbud mot export av krigsmateriel och åtgärder
för avveckling av den svenska vapenexporten. Det
ställer inte utskottet upp på, men betonar vad
riksdagen redan tidigare har sagt, att exporten inte får
stå i strid med de utrikespolitiska målen som
demokrati, mänskliga rättigheter, avspänning och
nedrustning. MR-kriteriet är ett centralt villkor för att
tillstånd för svensk vapenexport skall beviljas.
När det gäller kravet på regeringen att utarbeta en
plan för omställning av svensk krigsmaterielindustri
är utskottet kortfattat och anger att de angivna skälen
från motionärerna inte motiverar att riksdagen
uppdrar åt regeringen att utarbeta en plan. Däremot är
det centralt och viktigt att Sverige fullföljer sina
initiativ för att internationellt arbeta för en
begränsning av vapenhandeln. Det FN-register som
Sverige har medverkat till är för närvarande frivilligt
och omfattar endast tyngre vapen. Sverige har tidigare
i olika FN-forum drivit kravet om att FN-registret bör
vara obligatoriskt och omfatta alla vapen. Utskottet
utgår från att regeringen även framgent kommer att
verka för en kontroll och begränsning av den
internationella vapenhandeln.
Reservationerna 5 och 6 gäller vapenexport till
vissa stater, framför allt Indonesien och Mellersta
Östern. Utskottet har gjort en fördjupad granskning av
MR-situationen i Indonesien, Turkiet och
Gulfstaterna. Vi ägnade faktiskt ett antal
sammanträden åt detta. Vi har lyssnat till såväl
krigsmaterielinspektören som Amnesty och UD:s
politiska avdelning.
Vi har funnit att MR-situationen i de berörda
länderna alltjämt ger anledning till betydande oro. Vi
finner att situationen i samband med de inre
oroligheterna har förvärrats i Turkiet och utgår från
att regeringen delar denna bedömning beträffande
samtliga dessa länder och fäster stor vikt vid detta i
samband med eventuella nya ansökningar om
krigsmaterielexport. Av utrikeshandelsministerns svar
i fredags kan samma syn utläsas. Något särskilt
tillkännagivande anser inte utskottet behövs.
När det gäller kravet på att ta initiativ i FN för
stopp av vapenexport till Mellersta Östern, anser
utskottet att säkerhetsrådets resolution 678 inte är
utformad på ett sådant sätt att den kan läggas till
grund för ett initiativ för att stoppa vapenexport till
Mellersta Östern. Som jag sade tidigare finner
utskottet det angeläget att Sverige i första hand verkar
för en fortsatt utbyggnad av FN:s register till att bli
obligatoriskt och omfatta alla stater och alla
vapenslag.
Låt mig till slut på grund av att Per Gahrton sade
att lagen om den svenska vapenexporten redan är
ändrad, så att EU-staterna skall betraktas som de
nordiska staterna, säga att det faktiskt inte är så. Den
frågan var uppe till diskussion när den borgerliga
regeringen lade fram sin proposition hösten 1992.
Men riksdagen ändrade förslaget och sade ifrån. Det
skulle inte vara någon generell fri försäljning, så att
säga, till EU-länderna.
Det finns också, det känner Per Gahrton väl till, i
Romfördraget klart angivet - det är det undantag vi
har i 223 § - att när det gäller just vapenexport är det
länderna själva som avgör vad som skall ske. Jag tar
för gott vad utrikeshandelsministern har sagt här i
riksdagen, att Sverige skall fortsätta att driva en
restriktiv vapenexportpolitik, inte bara i Sverige, utan
också internationellt, såväl i EU som i internationella
organ.
Eva Zetterberg ställde frågan hur det blir med
tredje land om man ger tillstånd att samproducera
med andra länder. Än så länge gäller den svenska
lagstiftning som vi antog här i kammaren 1992 och
som alltså gäller från den 1 januari 1993. Den ger
ingen fri export till något tredje land. Den frågan finns
inte med i den lagstiftningen, och vi utgår från
utskottets sida från att detta skall fortsätta att gälla. Vi
har där varit tämligen eniga om att fortsatt
restriktivitet på vapenexportsidan skall gälla.
Vi har också tagit ministerns uttalande som
mycket signifikativt, att den nya regeringen vill
bedriva en fortsatt restriktiv vapenexport, inte minst
när det gäller de mänskliga rättigheterna. Detta
uttalade han när det gäller såväl Mellersta Östern som
Indonesien, och det utgår jag också från blir fullföljt
från kammarens sida.