Herr talman! Eva Zetterberg och andra debattörer
har i anföranden och repliker uppehållit sig en del
kring detta med mänskliga rättigheter. Jag fäste mig
särskilt vid Ingrid Näslunds anförande. Hon borde ha
hamnat på en annan position än den nuvarande när de
gäller både personligen och för sitt partis del.
Det har här hänvisats till en debatt i förra veckan
med Mats Hellström. Det är min bestämda
uppfattning att hans delikata uppgift var att hävda
radikala krav på begränsning av vapenexporten med
hänsyn till mänskliga rättigheter, samtidigt som han
utnyttjade lagens möjligheter att hålla dörren öppen
för ytterligare fortsatt export.
Vi i Vänsterpartiet och i Miljöpartiet kräver en
avveckling av svensk vapenexport. Det finns
naturligtvis företrädare i olika partier som personligen
ställer samma krav, men Vänsterpartiet och
Miljöpartiet är de som i egenskap av partier hävdar
nödvändigheten av att avveckla svensk vapenexport.
Vi påstår inte att det är enkelt. Industrin påstår att det
är nödvändigt med vapenexport. Till en del är detta
naturligtvis sant.
Krigsmaterielindustrin är offentligfinansierad till
100 %, som krigsmaterielindustrin överallt i världen.
Det här är en offentlig bidragsfinansierad verksamhet,
och den kan inte bli någonting annat. Rollen som
mottagare av kvalificerade samhällsbeställningar
finns där alltså, vare sig vi vill det eller inte.
Den omedelbara effekten av svenskt förbud av
vapenexport skulle naturligtvis, precis som Per
Gahrton påpekade, vara tämligen marginell för
Sverige som nation. När vi i Sverige beställer
vapensystem, eller krigsmateriel i största allmänhet,
med förutsättningen att detta skall vara för svenska
ändamål, så får vi naturligtvis fram produkter som är
mycket väl användbara även i andra delar av världen.
Detta är grunden till den handel som vi har sett. Det
finns alltså ingen svensk exklusivitet i det här fallet
som gör att man kan säga att vi bara tillverkar för
svenska ändamål. Så länge möjligheten hålls öppen
för att bedriva export kommer exporten att fortsätta.
Marknaden har i det stycket en synnerligen effektiv
funktion. Att förvänta sig att svensk industri skall
göra någonting annat än att utnyttja möjligheterna är
naturligtvis en chimär. Det är endast mycket tydliga
signaler av den karaktär som har nämnts här som kan
få ändring på det.
Självklart finns det en begränsning här. Den
politiskt accepterade kostnaden för svenskt militärt
försvar och materialbeställningar har naturligtvis en
övre gräns. Det finns delar av svensk industri som
rimligtivs inte kan ta ut priser som kan konkurrera i
den internationella handeln. Men det menar jag är
någonting som vi får acceptera. Det är alltså en
nödvändig del av den politik som vi menar måste till
för att vi skall bli trovärdiga.
Krigsmaterielindustrins roll som mottagare av
kvalificerade samhällsbeställningar är strategisk. Det
finns mängder av områden där marknaden inte kan ha
den funktionen, bl.a. på grund av beställningarnas
omfattning och utsträckning i tiden. Svensk industri,
liksom all industri som är tekniskt avancerad, kräver
naturligtvis kapital, kräver att det skall kosta mycket.
Det är själva funktionen. Ett av de få områden där vi
har politisk acceptans för att plöja ner mycket pengar
är försvarsindustrin. Marknaden kan inte få den
funktionen, om det inte gäller tämligen triviala
produkter där man snabbt kan ta hem de investeringar
som gjorts. Ett exempel har vi i Volvos nu mycket
framgångsrika 850-modell. När den för ett antal år
sedan presenterades var det nästan en del av
marknadsföringen att påstå att den hade kostat 16
miljarder att ta fram. Det är en fullkomligt
häpnadsväckande siffra, som naturligtvis bara till en
del är sann. 16 miljarder var vad man i teorin var
beredd att betala, eftersom man hade föreställningen
om, en riktig sådan, att det skulle gå att ganska snabbt
ta hem igen. Men detta var i utvecklingsteknisk
mening en trivial produkt. Den skiljer sig inte på
något avgörande sätt från andra existerande produkter
på marknaden. Däri ligger den avgörande skillnaden
mellan exempelvis 16 miljarder till Volvo och 16
miljarder till JAS. JAS-projektet hade vid den
tidpunkten kostat ungefär 16 miljarder. Här var det
alltså fråga om en kvalifikationsgrad av ett helt annat
slag. Där kan man tala om kvalitativa språng, även
om flygplanet vid den tidpunkten hade vissa problem
med att flyga. Men det är en helt annan sak.
Funktionen att vara mottagare av en kvalificerad
samhällsbeställning fanns där.
Detta kommer vi inte runt när vi skall diskutera
omställning av svensk krigsmaterielindustri. Industrin
måste alltså få dessa beställningar av samhället, och
svenskt samhälle måste rikta dem efter civila behov.
Där finns det mängder av behov som skall
tillfredsställas och mängder av forsknings- och
utvecklingsuppgifter som behöver göras. Man kan
hitta mängder av behov inom fältet miljöteknik,
transportteknik m.fl. Världen behöver teknisk
utveckling, och den behöver det på ett helt annat sätt,
nämligen att samhällena riktar sina beställningar efter
civila behov.
På denna grund är det omöjligt att säga till
industrin: "Ställ om, börja tillverka civila produkter."
Det kan möjligen gå bra i en högkonjunktur, men det
är ju helt ointressant när verkstadsindustrin har
överkapacitet. Det har den i många stycken och under
långa tider - t.ex. nu. Marknaden ställer i det läget
inte upp med spektakulära utvecklingsinsatser. Det är
grunden för försvarsindustrins vilja att fortleva. Den
gör det naturligtvis inte därför att man har en särskild
omsorg om svenskt försvar eller att man älskar att
tillverka just försvarsmateriel, utan grunden har varit
att det har funnits en sektor som har gett god
lönsamhet. Den lönsamheten har sin bas i att den är
offentligfinansierad industri. Marknad finns inte
annars i vanlig mening.
Herr talman! Det som har sagts om mänskliga
rättigheter är en oomkullrunkelig grund för att vi på
ett helt annat sätt än hittills skall göra allvar av det
Mats Hellström sade för några dagar sedan om en
restriktivare politik härvidlag. Jag befarar dock att de
krafter som agerar på det här området är betydligt
starkare än de ord som kommer till användning. Vad
skall man annars kunna säga? Man kan rimligen inte
påstå att exempelvis situationen i Indonesien är sådan
att svensk lag skulle vara tillämplig. Det är för mig en
obegriplighet att vi har kunnat fortsätta på det här
viset.