Fru talman! I alla tider har människan fascinerats av rymden. Det är lätt att förstå, för oavsett ålder är det lätt att känna storslagenheten då man tittar upp på ett stjärnbestrött himlavalv och den starkast lysande Polstjärnan.
Polstjärnan var en gång i tiden navigeringsverktyg för sjöfarare. Men rymden hjälper oss fortfarande att navigera - tack vare gps-satelliterna hittar vi fram till rätt adress. Satelliter hjälper oss också att förutse väder och katastrofer, vilket min kollega tog upp, samt att ta ut pengar i bankomaten, förmedla direktsända nyheter, upptäcka oljeutsläpp och forska om klimatet. Ja, satelliterna har verkligen blivit ett viktigt inslag i våra liv.
Sverige utvecklade sin rymdverksamhet i början av 1960-talet, och vi är i dag duktiga på området. Vi har internationellt erkända forskare, bygger kostnadseffektiva forskningssatelliter och har dessutom flera entreprenörer och företag som har utvecklat världsledande innovationer vilka används såväl i europeisk rymdverksamhet som av amerikanska Nasa. Detta är naturligtvis en fantastisk utveckling, samtidigt som branschen är relativt okänd för svenskar i allmänhet. Uppmärksamheten och stoltheten var nog desto större då vår egen astronaut Christer Fuglesang gjorde sina rymdpromenader 40 mil upp i rymden.
Kunskapen om rymdens betydelse behöver dock öka; där håller jag med tidigare talare. Detta område är nämligen inte science fiction. Tvärtom visar de exempel som nämnts att rymdtekniken är oerhört viktig för samhällsutvecklingen. Dessutom är det ett kunskapsområde som lockar ungdomar att satsa på studier inom områden som normalt inte lockar. Den är också samhällsekonomiskt intressant - Esa, Europeiska rymdstyrelsen, uppskattar att en satsad krona ger samhället 15 kronor tillbaka i form av ökad tillväxt.
Rymdområdet lockar inte bara unga till studier, utan det är laddat med spetskompetens också i de etablerade företagen. För några dagar sedan besökte jag och några kolleger olika företag med koppling till rymden i Göteborg och Trollhättan. Det var imponerande. Företagen visade upp inte bara sin affärsmässighet utan också det stora ansvar de tar för forskning och utveckling på detta område.
På ett företag samarbetade man med 70 doktorander vid lärosäten runt om i Sverige. De hade 4 adjungerade professorer och 50 disputerade anställda. Drygt 41 procent av deras personalstyrka på 1 200 anställda hade universitetsexamen eller högre. Vid ett annat företag var motsvarande siffra 50 procent, av en personalstyrka på ca 300 personer. Hur många företag matchar det?
Personligen tycker jag att rymden förtjänar att visas upp som modell för ett lyckosamt och gott exempel på forskning, innovation och utbildning i samexistens men också som varande ett högteknologiskt område som bidrar till Sveriges tillväxt. Varför tycker jag det? Jo, för att det innehåller alla ingredienser vi som politiker älskar och gärna framhåller. Det innehåller samverkan mellan näringsliv och högskolor. Det visar på vikten av både nyfikenhet och tillämpad forskning. Det har innovationskraft - en forskning som leder fram till produkter som kommersialiseras eller också till data som kan beforskas av andra. Slutligen har den svenska rymdnäringen internationell konkurrenskraft och en hög grad av kompetens, kvalitet och tvärvetenskap.
Dessutom tydliggör rymden de långa ledtiderna och därmed behovet av långsiktiga och robusta resurstillskott och forskningsvillkor. Den visar faktiskt också på behovet av forskningsinfrastruktur, för till och med de stora företagen som jag relaterar till med 1 200 anställda och med lysande affärer har behov av demonstratorer och testbäddar. Där spelar forskningsinstituten en stor och viktig roll.
Samtidigt behandlas rymdfrågorna ofta i det tysta här i riksdagen, så tyst att branschen uppfattar oss politiker som oinformerade och kanske också ointresserade. Det är inte bra. Det var därför som jag tog tillfället i akt att särskilt belysa avsnittet om rymden från vårt betänkande om forskning, och det är lite intressant att min kollega valt att göra likadant.
Fru talman! Om vi ser till de övriga områdena som betänkandet hanterar visar de på partiernas uppfattningar om forskning. Det här är naturligtvis spännande materia, där man ändå kan konstatera att samsynen tycks relativt stor, åtminstone tills jag hörde min kollega Thomas Strand tala om sin syn på forskning.
Det vi ser är att oppositionspartierna inte har någon gemensam reservation utan lyfter lite spridda frågor såsom jämställdhet, tvärvetenskaplighet och open access, men i dessa frågor slår man in öppna dörrar. Alliansen har redan vidtagit åtgärder och driver en politik som många gånger ligger helt i linje med det som efterfrågas.
Det som förvånar är just frågan om kvalitet i forskningen, för där är intresset inte lika stort. Sverige är ett av de länder i världen som satsar allra mest resurser på forskning. Det rör sig om 30-35 miljarder årligen. Det är ungefär lika mycket som läggs i budgeten på järnväg och väg årligen. Trots alla dessa pengar tappar vi samtidigt mark då det gäller kvalitet mätt som citeringar. Andra länder både kommer i kapp oss och går om oss, vilket är ett oroväckande mönster som måste brytas. Det är därför som det är så förvånande att oppositionspartierna inte tycks reflektera över det här.
Socialdemokraterna har i och för sig skrivit att man kan ta till sig idén med regeringens resursfördelningssystem som ska gynna kvaliteten, men samtidigt uttrycker man både den ena och den andra farhågan för hur den här modellen faktiskt ska fungera. Och, som sagt, de andra partierna belyser inte frågan över huvud taget. Samma sak vill jag hävda gäller de strategiska forskningsområdena, som faktiskt också är ett sätt att jobba för kvalitet.
I den senaste forskningspropositionen kraftsamlade regeringen kring några högkvalitativa svenska forskningsområden inom medicin, teknik och klimat, områden som alla har stor betydelse för samhället och som beräknas kunna bidra till att stärka Sveriges konkurrenskraft. Också denna idé gillar nog Socialdemokraterna. Men de drar sig inte för att samtidigt uttrycka skepsis, och de ser Alliansens utpekade forskningsområden som alltför detaljerade - detta trots att de i nästa sekund påpekar att de områden som man absolut ska forska på är arbetsmiljö och genus som strategiska forskningsområden.
Miljöpartiet fyller på med att tala om att biblioteksområdet borde ges mer uppmärksamhet, och Vänstern och Sverigedemokraterna vill ha bland annat byggforskning respektive grundforskning i robotik och automation. Ja, önskelistan är lång, men vi kan ju inte kraftsamla om allt. De här ambivalenta synpunkterna - då tänker jag framför allt på Socialdemokraterna som ändå tar tag i frågorna eller i alla fall nuddar vid frågorna som gäller kvalitet och strategiska forskningsområden - vittnar om en opposition som inte riktigt vågar sätta ned foten utan på något sätt vill vara vän med alla eller alla goda gåvors givare.
Fru talman! Inför förra valet ställde vi ofta frågorna: Vad vill oppositionen göra och med vem vill de göra det? De frågorna är sannerligen lika relevanta i dag. Det är lite beklämmande, för med tanke på den stora och viktiga uppgift som vi nu har framför oss, att skapa en tydlig och långsiktig strategi till och också för forskningen och tillväxten i Sverige, hade det varit ett utmärkt tillfälle för oppositionen att i dag visa på vad man vill och vad man har för idéer - men icke. Också på detta viktiga område är det tydligt att det är Alliansen som fortsatt får stå för både idéutveckling och reformarbete.
Fru talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betänkande UbU18.
(Applåder)