Fru talman! Det är kul att vara forsknings- och innovationspolitiker. Det händer mycket nu. Arbetet med och inte minst opinionsbildningen inför nästa forsknings- och innovationsproposition är i full gång, och i höst presenterar regeringen Sveriges nya innovationsstrategi.
Sedan valet 2010 har regeringen dragit i gång och hållit i en ambitiös process för att låta så många som möjligt i samhällets alla sektorer få komma till tals kring hur Sverige ska bli mer innovativt och vad en innovationsstrategi för Sverige borde innehålla. Strategin kommer att vara ett långsiktigt dokument med sikte på år 2020 och kommer att vara ett stöd för till exempel de kommande forsknings- och innovationspropositioner som vi kommer att anta under vägen med lite kortare intervaller, inte minst den kommande.
Det talas mycket om Kunskapstriangeln, som symboliserar samverkan mellan högre utbildning, forskning och innovation. Det talas nästan lika mycket om triple helix, som brukar benämnas som tvärsnittet mellan akademi, samhälle och näringsliv. Ibland sker det en begreppsförvirring, och ibland flyter både benämningar och definitioner ihop. Men det spelar faktiskt inte så stor roll eftersom andemeningen ändå är densamma. Oavsett vilket är det bra att denna kunskapstriangel poängteras så pass starkt i betänkandet. Framtiden för svensk forskning och innovation ligger i att samverka och att vara bred och öppen i tanke och utförande.
Vi ska uppmuntra forskare som tar steget ut från akademin och doktorerar i nära samverkan med ett eller flera företag eller organisationer. Vi ska också locka företag från Sverige och världen att expandera och etablera sig här i Sverige eftersom man här får verka i en öppen och kreativ miljö i världsklass.
Runt om i landet kan vi visa på riktigt vassa exempel på just öppenhet, samverkan och innovation.
I morgon kommer jag att besöka Mittuniversitetet i Östersund. Där kommer jag att studera arbetet med turism och idrott i nära samverkan med omgivande samhälle och näringsliv. Mittuniversitetet har också på andra sidan länsgränsen i mitt eget Västernorrland tillsammans med bland andra SCA ett riktigt vasst skogsindustrikluster i världsklass.
Om man åker runt i landet, som jag har gjort, kan man konstatera att de i Karlstad är i världsklass när det gäller tjänsteforskning i samverkan med näringslivet.
På Linnéuniversitetet samverkar man med Ikea, och man har också fått en stor donation nyligen. Där satsar man också på att bli det entreprenöriella universitetet.
Längst uppe i norr, i Luleå, har LTU sina centrumbildningar i teknik, elektronik, telekom och it. Detta har också bäring på en annan viktig aspekt här, nämligen externa medel.
Om man åker till Västerås och Mälardalens högskola kan man konstatera att för varje krona som staten har skickat in i forskningsmedel under de senaste åren har lärosätet genom externa medel kunna producera mellan 5 och 10 extra kronor. Det är inte många lärosäten som klarar av det. Tänk om alla skulle klara av det. Vilka otroliga forskningsresurser vi då skulle ha i Sverige.
Detta arbete måste vi se, möta, utvärdera och premiera på ett ännu bättre sätt än vi gör i dag.
Detta har också bäring på någonting som har nämnts tidigare, nämligen det viktiga med kapitaltillförsel för innovatörer som vill växa, kommersialisera och expandera.
Låt mig vara tydlig med en sak. Någonting som togs upp i debatten var att det skulle finnas ett behov av ytterligare statliga aktörer. Det sista Sverige behöver är ännu fler statliga aktörer med statliga miljarder i riskkapital. Däremot är det bra att vi ser över de aktörer som redan i dag finns och det statliga riskkapital som redan finns och att det inriktas i rätt fas i processen.
Här är det också viktigt att poängtera arbetet med de idéer som finns om riskkapitalavdrag och forsknings- och utvecklingsavdrag. En av de kraftfullaste åtgärderna som vi skulle kunna vidta för att göra Sverige mer innovativt och få fram medel till innovation, forskning, kommersialisering och expansion är att få de pengar som ligger runt om i systemet att jobba på olika sätt.
Fru talman! Det är inte sällan som man i den svenska forsknings- och innovationsdebatten polariserar mellan grundforskning och tillämpad forskning. Från grundforskningens vänner kan man ibland fnysa åt den verksamhet som exempelvis Vinnova ägnar sig åt. Bland hejarklacken för tillämpning, samverkan och innovation gnisslas det ibland tänder över de stora belopp som hamnar just i grundforskningen. Men denna uppdelning är fel och djupt olycklig.
I själva verket är det på sikt fullständigt omöjligt för ett land som Sverige att vara innovativt och konkurrenskraftigt, finna nya tjänster och metoder och kommersialisera nya produkter om inte den rent nyfikenhetssdrivna grundforskningen får goda förutsättningar och goda resurser.
Men det är också resursslöseri om vi inte i hela kedjan, från den mest grunda av grund till den mest tillämpade av tillämpning, har med oss följande tankegång: Hur kan våra nya resultat, nya idéer och nya tankar spridas till fler? Hur kan detta arbete bidra till att nytta skapas i fler sektorer i samhället, i nya företag eller varför inte i utbildningskedjan?
Vi måste komma ifrån dragkampen mellan olika stadier i kedjan och gå mer mot generella incitament med fokus på att innovation, samverkan och öppenhet finns i hela akademin och bland så många studenter, forskare, professorer och rektorer som det över huvud går. Där kan vi se att publiceringar i samverkan inom och utanför akademins gränser också är de som genererar högre citeringsgrad än andra.
Fru talman! Avslutningsvis skulle jag vilja återge vad Vinnovas generaldirektör Charlotte Brogren har sagt. Hon brukar ofta berätta om Stanford som hon besökte nyligen. Stanfords professorer förväntas, både av sig själva och av andra, att parallellt med sin professur arbeta som konsult i näringslivet i det omgivande samhället. Forskar man där ser man utbildningen inte som en plikt utan som ett privilegium.
Med detta vill jag ha sagt att världens mest innovativa och framgångsrika miljöer är de som präglas av öppenhet och samverkan mellan forskning och utbildning, mellan akademi och omgivande samhälle. När det gäller detta arbete har Sverige kommit långt, och vi är duktiga. Men vi har en större potential. Denna måste vi se, värdera, mäta och också bygga våra incitamentssystem kring i högre grad än nu.
(Applåder)