Fru talman! Två saker. För det första vidhåller jag
att det är anmärkningsvärt att en näring, i detta fall
fisket, ska drabbas ekonomiskt av att någon annan har
dumpat eller gjort så att vi har miljösynder, vilket vi
har, i våra hav och i våra vatten. Jag tycker att det
fulla ansvaret ska vara samhälleligt, inte som Kaj
Larsson att man ska ta ansvaret kollektivt inom sin
egen kår. Det är det man till dels gör i dag. Jag vid-
håller alltså, Kaj Larsson, att det är ett samhälleligt
ansvar att ta hand om det som vi och andra nationer
har dumpat i våra hav, så att den yrkeskår som drab-
bas går helt skadeslös ur det hela.
För det andra har vi strandskyddet. Mycket av det
som vi vill uppleva finns i kustbandet och i skärgår-
den. För att det ska finnas där fordras det att det finns
människor som vårdar saker och ting. För att de här
människorna, som kan vårda saker och ting, i sin tur
ska finnas på de här platserna måste de ha en ut-
komst.
Bäst på att bedöma detta tycker jag är lokala
kommunala företrädare. Jag vill alltså att lagstiftning-
en kompletteras så att det blir en lokal anpassning. I
de kommunala översiktsplanerna skulle man, själv-
klart efter samråd med centrala myndigheter som har
att bevaka riksintresset, kunna ge möjlighet för verk-
samhet att utvecklas på ett annat sätt än i dag i de här
svaga bygderna.