Herr talman! I detta betänkande, MJU8, behandlas
det långsiktigt hållbara fisket, laxfisket i Östersjön,
torskfisket, fångstmetoder, redskap, strukturstöd och
fiskevård. Det mesta som berör fisket finns i detta
betänkande. Men en fråga som inte får något svar i
betänkandet är frågan om vem som egentligen äger
fisken i havet - ingen eller alla. Det är väl allas?
Detta kan upplevas som ett problem och är ett
problem om ingen tar ansvar för återväxten. Vi måste
alla ta det ansvaret. Därför är det viktigt med regler
för fångstmetoder, redskapsutveckling samt fiske-
vård.
Ett grundläggande problem med fiske är att då
fisket blir utvecklat och lönsamt på ett visst område
söker sig fler båtar dit. I takt med att teknik och me-
toder utvecklas sjunker fiskekostnaderna, och fisket
fortgår trots krympande bestånd. När ett bestånd ger
för låg avkastning söker man sig till ett annat. Resul-
tatet blir alltför stora fiskeflottor som fiskar på låg-
producerande små bestånd.
Flera fiskarter har kraftigt minskat som en följd av
en kombination mellan fiske och miljöpåverkan.
Exempel på en art som under de senaste åren haft en
kraftig nedgång är torsken. I dag tar yrkesfiskarna
upp 50-75 % av all vuxen torsk, vilket kan få till
följd att torsken totalt fiskas ut. I stället borde ytterli-
gare en årgång av torsken avsättas för lek och repro-
duktion. Eftersom torsken så drastiskt minskat i Ös-
tersjön har skarpsill och strömming samtidigt ökat till
följd av att deras naturliga fiende har försvunnit ur
deras omgivning. Då fiskare som alternativ till den
mer sällsynta torsken i stället börjar fiska strömming
och skarpsill har det skett en kraftig storleksminsk-
ning även när det gäller sill och skarpsill.
Fisket runt Sveriges kuster och på svenskt vatten
är i dag inte långsiktigt hållbart, vare sig det fiske
som bedrivs av svensk fiskenäring eller utländsk.
Som jag tidigare sagt har ett flertal fiskarter kraftigt
minskat eller kraftigt förändrats till sin sammansätt-
ning.
Vi kan konstatera stora förändringar av populatio-
nerna som om det vore på land omedelbart skulle
leda till minskad eller stoppad verksamhet i enlighet
med försiktighetsprincipen och miljöbalkens hänsyns-
regler.
Det fanns i Blekinge Läns Tidning för ett halvår
sedan en artikel från en f.d. fiskare nere i Hällevik
som skrev följande:
"Om man ska följa 'försiktighetsprincipen' och ett
långsiktigt fiske behövs det flera konkreta åtgärder:
ett torskminimått på ca 45 centimeter, en begränsning
av motorstyrkan för fiske i Östersjön till 500 Hk,
förbud för fiske på torskens lekplatser under en tid av
fem månader, en utflyttning trålfiskegränsen till fyra
distansminuter utanför baslinjen - - -.
All sill och skarpsill som ilandföres till försäljning
ska sorteras i ett sorteringsverk."
Det var en f.d. fiskare som skrev det, och det lig-
ger mycket i det han för fram i den artikeln.
Samtliga stora bestånd av torsk, sill och skarpsill i
Östersjön anses vara reducerade eller överfiskade,
och därför sätts fångstregler upp. Fiskekvoterna fast-
ställs genom förhandlingar, försiktighetsprincipen
gäller, och man ska inte ta ut mer än tillväxten. Så
heter det i varje fall. Men så är det inte alltid.
Internationella havsforskningsrådet rekommende-
rade 1998 att uttaget av sill och strömming i Öster-
sjön skulle minska med 30-40 %. Beslutet blev en
minskning med endast 15 %, detta med hänsyn till
näringen, som det då hette.
Länderna fick fortsätta att ta ut för mycket i några
år till för att fiskarna inte skulle drabbas. Kvoterna för
torsk i Östersjön sänktes med 17 % för år 2000 och
med 15 % för sill och skarpsill.
En fråga man kan ställa sig är: Hur ska vi hantera
våra tilldelade kvoter? Ska dessa utnyttjas fullt ut
även om vi vet att det bidrar till utfiskning?
När det gäller kvoterna för vi fram vår syn i mo-
tion MJU408 och i reservationen, att när det gäller
fördelning av fiskekvoterna bör en del av kvoten
kunna användas till att bevara den biologiska mång-
falden. Man bör avstå från att ta upp delar av tilldela-
de kvoter om det är nödvändigt för att säkerställa ett
långsiktigt hållbart fiskbestånd. Vi anser också att ett
land som avsätter en del av sin kvot för att minska
uttaget eller för att bevara beståndet vid framtida
kvottilldelningar inte ska missgynnas utan att en del
av kvoterna bör kunna tas i anspråk och tas ut som ett
sparande.
En utveckling inom svenskt fiske är att en allt
större del av fångsterna blir foder åt djuren, t.ex. som
fiskmjölsproduktion och foder till pälsdjursuppföd-
ning, vilket inte ingår i en långsiktigt hållbar utveck-
ling. Detta är en ekonomiskt tvivelaktig utveckling,
eftersom storskaligt foderfiske är förödande för kon-
sumtionsfisket.
Inom EU finns inget allmänt förbud mot industri-
fiske, dvs. fiske för tillverkning av fiskmjöl. Men det
finns dock ett generellt förbud mot att använda sill
och strömming för andra ändamål än till humankon-
sumtion. Under tre år, alltså t.o.m. 1997, hade Sverige
ett undantag från den generella bestämmelsen om att
inte använda sill för industriändamål.
Nu pågår ett omfattande industri-/foderfiske med
små maskstorlekar och motorstarka trålare. Framför
allt har detta skett i de kustnära regionerna. Det är
stora mängder fisk som tas upp och som inte går till
konsumtion. Här är det positivt att det har blivit ett
opinionstryck som har fått myndigheterna att öppna
ögonen.
Risken är stor att de yrkesfiskare som är verk-
samma inom det kustnära fisket blir lidande. Under-
laget för de mindre fiskeenheter som bedriver ett mer
kustnära och ett miljövänligare fiske för konsumtion
kommer troligen att minska om det storskaliga in-
dustrifisket får fortsätta i nuvarande takt. Ansvariga
myndigheter bör verka för att fisket efter konsum-
tionsfisk ökar på bekostnad av foderfisket.
Fru talman! Laxen är en av de ädlaste sportfiske-
fiskarna. Sportfiske efter lax har på flera håll i värl-
den utvecklats till en stor biologisk och ekonomiskt
värdefull resurs. Det stora intresset bidrar till att be-
vara en biologisk mångfald. Det skapar arbetstillfäl-
len för lokalbefolkningen och ger inte minst stressade
stadsbor en möjlighet att uppleva och njuta av natu-
ren.
Men det här kommer kanske inte alltid att vara
möjligt. Den vilda laxen är hotad. Det hotet är fisket
på blandbestånd av vild, odlad och utsatt lax som har
samma livscykel och samma eller gemensamma upp-
växtområden i Östersjön. Havsfisket i Östersjön sker
på blandbestånd och det går inte att spara eller undvi-
ka den vilda laxen. Vildlaxen har minskat kraftigt.
Från att under mitten av 70-talet ha utgjort cirka
hälften av all lax i Östersjön utgör den i dag endast ca
10 % av det totala beståndet.
Med hänsyn till att det sägs att försiktighetsprin-
cipen ska gälla borde kvoterna i Östersjön minska och
laxfisket i uppväxtområdena upphöra.
Fru talman! Våra grundområden är utomordentligt
viktiga för torsk, flatfisk, ål, havsöring och ett antal
andra arter. I dessa viktiga grundområden sker ofta ett
omfattande nätfiske. I dessa nät skadas och dör mas-
sor av fisk som inte håller minimimåtten eller som
fångas under förbjuden tid. Många av våra grannlän-
der har restriktioner för nätfiske. Restriktioner ut till
tre meters djup borde finnas. Om detta skulle kunna
vara tillräckligt för att skydda grundområdena får,
anser vi, fortsatta utredningar påvisa. Man blir verkli-
gen oroad då man ser hur effektivt näten sätts ut för
att täppa till bäck-, å- och älvmynningar. Eftersom
fiske kan innebära en risk för miljöpåverkan måste
det övervägas om fler särskilt skyddsvärda områden
behöver skyddas helt eller delvis från fiske.
Fru talman! Givetvis står vi i Vänsterpartiet bak-
om samtliga våra reservationer men för tids vinnande
yrkar jag bifall enbart till reservationerna 2 och 4.