Herr talman! Vi kan konstatera att den borgerliga regeringen väntade tills det blev lågkonjunktur med att göra någonting som helst med studiemedlet. Man hade haft många chanser i högkonjunktur innan om man hade velat göra något. Men jag uppskattar förstås att det blir en höjning, och det tror jag att landets studenter också gör. Ett problem är att den här höjningen nästan uteslutande sker på lånedelen.
Jag uppfattade att Oskar Öholm nästan raljerade över vårt förslag om 862 kronor. Det finns förstås inte någon exakt beräkning bakom det, lika lite som det skulle finnas en exakt beräkning bakom 450 kronor, 350 kronor eller någonting annat.
Bakgrunden är den att vi har haft ett förslag som vi står fast vid. När nu den borgerliga regeringen, välbehövligt men ändå begränsat, höjer bidragsdelen med 38 kronor menar vi att vi ska hålla fast vid vårt förslag om ytterligare en höjning, vilket blir 862 kronor.
Jag menar att vi har ett generöst studiestödssystem i Sverige. Det tycker jag absolut att man kan säga. Det blir ett problem när man anar att en argumentation för att inte göra någonting ytterligare är att vi internationellt sett har ett generöst system. Det rimliga borde ändå vara att vi gör de förändringar som behövs för dem som omfattas av systemet. Om det behövs förändringar, höjda studiemedel, i Sverige för landets studenter gör vi dem även om vi skulle få världens mest generösa system. Även om vi inte skulle ha det kan det finnas behov. Det måste väl vara behoven som man utgår från, inte var vi skulle hamna i en eventuell världsrankning.