Herr talman! Nu ska vi debattera ett motionsbetänkande från den allmänna motionstiden som rör studiestödsfrågor. Men innan jag går in på själva betänkandet tänkte jag tillåta mig själv att sväva ut lite i en personlig reflexion över sakernas tillstånd.
Den här frågan har förföljt mig sedan jag klev in i denna kammare. Den 22 maj 2007 blev jag vald som suppleant i utbildningsutskottet. Jag vet inte om det var herr talmannen som slog klubban i bordet då, men jag satt här och tyckte att det var lite märkvärdigt att bli utbildningspolitiker. Precis efter att klubban hade slagit i bordet var det en utbildningspolitisk debatt här i kammaren. Det var en frustrerad kristdemokrat som hade interpellerat Lars Leijonborg. Hon ville veta när Lars Leijonborg tänkte ta tag i studenternas situation och när den här studiesociala utredningen skulle komma till stånd som jag tror faktiskt hade initierats redan under förra mandatperioden, om jag inte är helt felunderrättad.
Jag kommer naturligtvis inte ihåg i minnet vad Lars Leijonborg sade då, så jag var tvungen att gå till protokollet och läsa. Han sade: "De studerandes sociala situation har länge varit eftersatt. De studerande måste ha möjlighet att försörja sig och leva ett tryggt liv under studietiden. Inte minst situationen för studerande med barn behöver ges särskild uppmärksamhet. Regeringen har aviserat att en studiesocial utredning ska tillsättas."
Men han sade aldrig när det skulle bli.
Inte förrän den 22 november, ett halvår efteråt, kom direktiven till den där utredningen. Och det dröjde ända till februari 2008 innan Leijonborg utsåg ledamöterna. En av dem var jag. Han kanske märkte att jag satt här i kammaren och var lite intresserad. Jag kom i alla fall med i denna utredning. I mars förra året lämnade vi vårt betänkande till Leijonborg. Och nu, i mars 2010, står vi här.
Frågan har förföljt mig, men frågan är väldigt intressant. Jag hoppas att det snart händer någonting. I och för sig hände det någonting den 1 januari. Studenterna fick lite mer pengar i plånboken. Det är bra, men det måste ske någonting mer.
Jag har sagt det förut, och jag ska säga det igen: Det är väldigt bra med de här blocköverskridande utredningarna och överenskommelserna. Jag kände att man i den här utredningen verkligen ville komma överens, och den borgerliga majoriteten verkade lyssna. Men nu har till och med jag gett upp.
Motionerna i det här betänkandet avstyrks för att regeringen har aviserat att en proposition på det studiesociala området ska komma den 2 mars. Det var i går. I dag är det den 3 mars. Majoriteten i utskottet ville inte, när jag frågade dem sist, tala om när den kommer eller vad den innehåller. Jag börjar till och med befara att man inte vill komma överens. Det värsta är att jag börjar befara att man ingenting vill.
Jag skulle i den här debatten vilja höra om ni har lust att klarlägga vad ni vill och när propositionen kommer.
Herr talman! Det där lät uppgivet; jag hörde det själv. Jag vill egentligen inte att det ska göra det.
Vi har ett generöst studiestödssystem som jag är stolt över. Vi socialdemokrater har byggt upp det steg för steg med målet att alla människor, oavsett samhällsklass och bakgrund, ska ges möjlighet att delta i utbildning under hela livet. Vi har också använt systemet för att stötta i omställning när människor har förlorat eller riskerar att förlora sina jobb och behöver fylla på med kunskap.
Vi vill öppna dörrar för framtiden, och vi vill åter skapa möjligheter för någon form av stimulans för dem som har kort utbildning, riskerar att bli arbetslösa eller har nedsatt funktionsförmåga. Just nu, i lågkonjunktur, är det verkligen tillfälle att fundera över hur vi kan göra det. Vi borde göra det nu. En i övrigt svag arbetsmarknadspolitik borde förstärkas med en aktiv utbildningspolitik.
Rekryteringsbidrag, korttidsstudiestöd och stöd för uppsökande verksamhet är exempel på särskilda satsningar som vi tidigare gjorde. Det här har den borgerliga regeringen avvecklat.
Man har avvecklat rekryteringsbidraget med motivet att studerande på en och samma utbildning inte ska ha olika former av studiefinansiering, eftersom det skulle kännas orättvist. Det är mycket beklagligt, tycker jag. Enligt vårt sätt att se ska var och en bidra efter förmåga och få efter behov. Vi tänker nog på ett mer solidariskt och rättfärdigt sätt. Jag tror till och med att det är ett smartare sätt, för steget att påbörja en utbildning är olika stort för olika människor.
Men det som jag själv tycker är mest beklagligt är att man tog bort korttidsstudiestödet och stödet för uppsökande verksamhet.
Jag var en gång i tiden studieorganisatör och uppsökare. När jag var ute på arbetsplatserna - bland mina arbetskamrater i äldreomsorgen, barnomsorgen och handikappomsorgen och bland städerskorna, kokerskorna, maskinisterna och gatuarbetarna - hade jag en T-shirt på mig. Jag kommer ihåg det. Det stod ABF på ärmen. Men på bröstet stod det: Kunskap ger kraft att förändra. Det fanns en annan T-shirt också; jag tror att den var svart. På den stod det: Kunskap ger makt.
Jag har sett många exempel på att det är sant. Jag har faktiskt lurat en och annan person att ta sina första stapplande steg till skolbänken. Jag har sagt: Lugn, bara lugn, det här är bara ett par dagar. Det klarar du.
Eller så har jag sagt: Det här är bara en dag i veckan. Ge det en chans!
När de väl har kommit dit har de upptäckt hur roligt det är att lära sig nya saker, hur kul det är att studera och att man kan växa som individ, som yrkesmänniska och som medborgare.
Många gick vidare till andra studier, för de var verkligen sugna. Men många gick också tillbaka till sina jobb med någon sorts djupare insikt om hur samhället fungerar och om betydelsen och vikten av påverkan.
Jag tycker att det fanns en djupt demokratisk aspekt i denna möjlighet. Och det som stod på min tröja stämmer: Kunskap ger makt.
Jag undrar om jag hade stått här i dag om inte de här möjligheterna hade funnits. Jag tror inte det. Motivet att ta bort dem kan väl ändå inte ha varit att hindra mig och mina arbetskamrater att få kraft att förändra? Jag har försökt att titta bakåt, i protokoll, när det gäller de här diskussionerna. Men jag kan inte riktigt hitta motivet. Varför tog ni bort de här möjligheterna? Hur tänkte ni? Varför var det så viktigt att ta bort det här?
Med de här orden vill jag yrka bifall till vår reservation nr 5.
Herr talman! Jag vill också yrka bifall till vår gemensamma reservation nr 3. Min gröna kollega Lage Rahm kommer att ta upp det här med heltidsstudier och deltidsstudier och sjukdom, så jag tänker inte förlänga med detta.
Vi står självklart bakom alla våra andra reservationer, men jag yrkar bifall till reservationerna nr 5 och 3.
(Applåder)