Herr talman! Det är alltid ett öde att gå upp som sista talare en kväll och känna att allas ansiktsuttryck säger: Fatta dig kort nu, så att vi får gå härifrån! Men om man är engagerad och är i den här salen i dag är man uppenbarligen intresserad av studiestödsfrågor, till och med så engagerad att man kan känna sig förföljd av frågorna, som Caroline Helmersson-Olsson sade. Jag håller delvis med om den bilden, för jag har också hållit på mycket med dessa frågor. Vi är alla utom Vänsterpartiet kvar i salen.
Jag vill också som Caroline Helmersson-Olsson gå tillbaka och titta på hur debatterna har sett ut tidigare och hur man har diskuterat de här frågorna. Det brukar jag också göra för att få den bakgrund som behövs. Hur har studiestödsdebatterna sett ut, inte bara under den här mandatperioden utan också tidigare, och vad är det vi har pratat om i den här kammaren? Man slås av en sak, nämligen att det alltid är en lång rad talare som, lite grann med olika utgångspunkter, beskriver hur studiestödet är den centrala delen och smörjmedlet för att hela utbildningspolitiken ska fungera. Studiestödet är ofta och för många själva förutsättningen för att man ska kunna utbilda sig. Man vet att det spelar roll och gör skillnad, naturligtvis allra mest för dem som annars inte skulle ha gjort valet eller haft möjligheten att studera.
Det blir ofta högtidstal. Sådana är nog ganska viktiga ibland. I en politisk debatt - det märker vi i dag - fastnar vi annars ofta i detaljerna. Det finns nog en poäng med att ibland prata om helheten och om vilka ambitioner man har - att prata om att utbildning lyfter hela samhällen och att vi genom till exempel ett generöst studiestödssystem ser till att människor får en chans att förverkliga sig själva. Det är en ganska fin ambition i ett samhälle.
Men man kan också hitta en viss frustration i de gamla protokollen, och det märker vi här i dag också. Vad har högtidstalen lett fram till? Vad har det blivit av det hela? Man pratar om vikten av ett generöst och bra studiestödssystem, men det finns också en viss frustration över att frågan inte har blivit brännhet eller aktuell förrän de senaste åren. Där är det intressant att man kan komma till så olika slutsatser.
Jag lyssnade i inledningen av den här diskussionen på den frustration som fanns över att det nu har varit en massa utredningar och interpellationsdebatter, och det är propositioner på väg fram. Det är nog länge sedan vi var så engagerade i studiestödsfrågor som vi har varit de senaste åren. Och vi diskuterar dem inte bara i högtidstal, utan det sker också klara förbättringar.
De flesta av oss som deltar i debatten i dag satt med i den studiesociala utredningen och fick fundera lite djupare på hur studiestödssystemet skulle kunna fungera ännu bättre i framtiden. Många av de resultat som vi kom fram till och som vi har diskuterat handlar om sådant som kommer i den proposition som vi alla väntar på. Men en hel del har blivit verklighet redan nu.
Studiemedlen har som sagt höjts. Vi konstaterar, precis som nämndes här förut, att med en alliansregering vid rodret får vi för första gången på flera år se rubriker i tidningar om att studenternas ekonomi går ihop. Det är ganska goda nyheter.
Sedan kan man diskutera siffrorna. 160 kronor - hur mycket betyder det? En sådan diskussion är alltid intressant. Det märkte jag ganska mycket i samband med den studiesociala utredningen när vi pratade med studenter. Hur mycket behövs? 862 kronor har något av oppositionspartierna kommit fram till är den optimala summan. Frågade man studenter fick man som svar alltifrån att ett par hundringar till hade varit bra till att någon student sade att 2 500 kronor till i månaden vore rimligt. Det varierar alltså ganska mycket, nästan lika mycket som i budgetförslagen från oppositionens respektive partier, skulle man kunna säga.
Poängen är att det har skett en klar förbättring. Poängen är att studenternas ekonomi enligt Privatekonomiska institutet går ihop. Det är i alla fall en klar förbättring.
Efter tre år med den här regeringen höjs dessutom fribeloppet markant. Det tvättar bort, tycker jag, den utbildningspolitiska skamfläcken att studenter som vill och kan jobba extra har hindrats från det. Det hjälper många studenter som vill jobba. Det sänder dessutom en tydlig signal om att samhället uppmuntrar till arbetslivserfarenhet under studietiden.
Debatterna har vi som sagt haft under flera år. Min slutsats är att det är nu som det äntligen börjar hända saker. Vi går från högtidstalen till handling. Vi stärker stödet till studier. Vi gör reglerna generösare i flera avseenden, och vi genomför dessa förändringar i en tid då antalet studenter i Sverige är större än någonsin och dessutom, som också har poängterats, i en tid av lågkonjunktur. Vi kan genomföra dessa förbättringar när man i många andra länder i Europa snarare diskuterar var man ska spara in någonstans.
Det är bra av flera skäl. För den som vill att Sverige ska vara ett land i rörelse och tycker att både ekonomin och människor ska kunna växa är utbildning fullständigt centralt. Det är vi nog alla överens om. Att studiestödssystemet spelar en avgörande roll i den utmaningen tror jag att vi ställer upp på tvärs över partigränserna.
Som poängterats gång på gång, och jag gör det igen, har vi ett generöst system. Det tror jag att man måste säga. Kanske är det starkast i världen. Jag kan inte studiestödssystemet i Zimbabwe, men även i jämförelse med Danmark och andra nordiska länder blir det klart att våra trösklar är låga för att kunna hoppa på en utbildning. Det är viktigt att säga det eftersom man ibland i debatterna försöker skapa konflikter som inte riktigt finns eller måla upp en bild av studenters ekonomiska situation som kanske inte heller riktigt är sanningsenlig med hänsyn till hur systemet ser ut.
Det är klart att det inte är något lyxliv att leva som student. Många av oss minns det, och en del av oss som deltar i debatten var med i TCO:s fantastiska experiment där vi levde som studenter under en vecka. Det var rätt tufft.
Utgångspunkten kan inte vara lyxlivet. Utgångspunkten måste handla om: Hur hittar vi balansen mellan att å ena sidan erbjuda ett stöd för studier som gör att alla som vill kan utbilda sig och får den möjligheten och att å andra sidan föra ut kunskapen om att en utbildning är en investering? Det finns många icke-materiella värden med sådana investeringar, men utbildning är också en ekonomisk investering. Den som skaffar sig en bra utbildning skapar helt andra möjligheter för sig själv på arbetsmarknaden.
Ganska många väljer att jobba extra vid sidan av. Det kommer som vanligt upp i debatten. Uppemot hälften av studenterna gör det. De gör det för att stärka sin ekonomi, men de gör det också för att de vet att det är lättare att få ett arbete efter utbildningen, nästan alldeles oavsett vad man har jobbat med. Det kom en undersökning för något år sedan där man intervjuat personalchefer runt om i Sverige. Jag har en ögonblicksbild av det. Utan att vara anekdotisk i min bevisföring gjorde jag en intressant reflexion. En personalchef konstaterade att ett extra jobb på McDonalds under studietiden är värt mer än en extra termin på universitet när man har sin utbildning klar. Det säger en hel del om att erfarenhet från arbetsmarknaden under studietiden är relevant.
Min slutpoäng som jag tycker att vi måste komma ihåg är att nu är det slut på högtidstalen. Vi har en borgerlig alliansregering som levererar förbättringar och som gör det mitt under en lågkonjunktur då man kanske inte trodde att det skulle gå. Det är väldigt bra. Vi går från ord till handling.
(Applåder)