Fru talman! Både Lars Lilja och jag har uppen-
barligen egna erfarenheter av idrotten vilka har präg-
lat våra synpunkter. Jag var på ett annat idrottsarran-
gemang som påverkade mig väldigt mycket när det
gäller de här frågorna. Det var en allsvensk fot-
bollsmatch, där jag knappt såg någonting av vad som
hände på planen därför att jag var omringad av en
hord poliser som försökte se till att vi kunde sitta
någorlunda tryggt och säkert.
Det som förundrade mig var att man i en del an-
svariga klubbar ifrågasätter klubbarnas eget ansvar för
det här. Jag insåg ganska snabbt att om inte klubbarna
själva försöker göra vad de kan för att förhindra den
här utvecklingen kommer bara ett ytterst litet fåtal att
i framtiden gå på den här typen av arrangemang. Det
blir möjligtvis jag och några fanatiker till som står ut
med det här.
Sedan kan jag till min glädje konstatera att Lars
Lilja nu var precis så tydlig som han själv efterlyste
att man skulle vara i sitt huvudanförande. Jag är
mycket nöjd med det här tillägget. Jag konstaterar att
han och jag har samma grundinställning i de här frå-
gorna.
Med all respekt för att vi skall utreda saker grund-
ligt tycker jag att det är viktigt att idrottsrörelsen får
ett så snabbt besked som möjligt. Förhoppningsvis
blir det ett beslut i linje med vad Lars Lilja och jag
tycker. Då kanske vi slipper fler sådana här plågsam-
ma historier, t.ex. Djurgårdens IF, där idrottsrörelsen
behöver föra den här typen av diskussioner därför att
vi som representanter för statsmakterna inte tydligt
har talat om vilka spelregler som skall gälla.