Fru talman! I betänkandet behandlas en motion
som är undertecknad av mig och Berndt Sköldestig
som handlar om kommersialisering av idrotten. Lars
Lilja var inne på detta i sitt anförande förut.
Som idrottsvänner har vi känt en tveksamhet inför
den utveckling som vi ser inom idrottsvärlden. Jag
tror att idrotten lever oerhört farligt om man stör den
sofistikerade balans som måste finnas mellan lek och
allvar inom idrotten. Om det blir alltför mycket peng-
ar, alltför mycket allvar och alltför mycket kommer-
sialism finns risken att ingen längre vågar slå en
klackspark. Då finns risken att idrotten förlorar litet
grand av sin själ. Den diskussionen får vi ta på läkta-
re, i omklädningsrum och i andra sammanhang.
Som politiker tycker jag att Lars Lilja på ett väl-
digt klokt sätt beskrev det förhållningssätt som vi bör
ha. Jag håller med om hela hans resonemang när det
gäller politikens förhållningssätt till idrotten. Det
måste vara idrotten själv som bestämmer och avgör i
vilken form den vill uppträda och organisera sin verk-
samhet. Men det är viktigt att vi som politiker tydligt
talar om vilka villkor som gäller om idrottsrörelsen
väljer det ena eller det andra eller det tredje alternati-
vet.
Jag tror att de allra flesta inom idrottsrörelsen -
jag har en känsla av att det också gäller de allra flesta
politiker - kände att man hade passerat gränsen för
vad som kan betraktas som en ideell verksamhet som
förtjänar det samhällsstöd som vi ger när Djurgårdens
IF skulle bilda renodlat aktiebolag.
Visserligen hävdade en del idrottsledare i det
sammanhanget att det inte är något stöd att tala om.
Då tycker jag att man vilseleder litet grand. Även om
det inte är så rasande mycket pengar som vi ger i
direkta anslag här ifrån huset ger vi ju ett ganska
ansenligt stöd till idrottsrörelsen i form framför allt av
subventioner till arenaidrotten. Det gäller planhyror
och inte minst befrielse från att betala ordningskost-
nader vid större engagemang. Det handlar framför allt
för de stora publiksporterna fotboll och ishockey om
väldigt mycket pengar. Det handlar om stora belopp.
Om man bildar aktiebolag, där vinsten av verk-
samheten går till enskilda aktieägare, tror jag att de
allra flesta känner att man har passerat gränsen för
vad som är en ideell organisation. Sedan finns det
naturligtvis en gråzon som inte är alldeles enkel, som
Lars Lilja sade. Det förekommer bolagskonstruktioner
inom en stor del av idrottsrörelsen. Men det finns
ändå - i alla fall tycker jag det - en tydlig gräns.
Djurgården passerade den. Jag vill påstå att man pas-
serade den med ordentlig råge.
Lars Lilja sade som sagt att det krävs tydlighet.
Om jag får vara litet elak kan jag säga att jag tycker
att han förlorade litet grand av denna tydlighet när
han avslutade sitt anförande. Han sade att den idrott-
spolitiska utredningen skall titta på frågan om bolagi-
sering och undersöka var gränsen går för när samhäl-
let inte längre skall ge samma stöd som till ideella
organisationer.
Det är bra att det utreds. Det är bra att det stude-
ras. Det är bra att man gör de sofistikerade avväg-
ningarna. För att återvända till tydligheten tror jag att
det inte är oväsentligt att vi här i kammaren ändå
uttalar i vilken riktning vi tycker att översynen av
reglerna skall gå. Det är inte oviktigt att vi som en-
skilda politiker talar om hur vi ser på det som hände
med Djurgårdens IF och vad som händer inom andra
delar av idrottsrörelsen.
Jag skulle vilja ställa en fråga. Jag förstår att Lars
Lilja inte kan ta på sig rollen att tala för hela den
idrottspolitiska utredningen, men jag vill ändå fråga
vad han anser personligen. Hur ser han på denna
utveckling? Delar han min uppfattning att man har
passerat gränsen för vad som kan betraktas som ideell
verksamhet när man går så långt som en del har gjort
och bildar renodlade aktiebolag? Tycker han som jag
att det måste få konsekvenser för det stöd som man
erhåller från statsmakterna?