Fru talman! Idrotten är en av Sveriges mest ut-
bredda verksamheter. Den finns överallt. Den regiona-
la skillnaden är visserligen ganska stor, men det är
nog bara Svenska kyrkan som har en mer utbredd
verksamhet än vad idrotten har. Därför är den också
så viktig, och det är viktigt att man ser till att den
fungerar på ett bra sätt. Trots att det på många ställen
finns kritik lyckas man i många avseenden se till att
det fungerar.
Jag hade förmånen att träffa Smålands idrottsför-
bund för ett par veckor sedan. De redovisade alla de
satsningar som de gör, bl.a. på etik- och moralområ-
det, där man är med och startar Vågen och där man
försöker informera sina ledare och sina domare om
hur det hela skall fungera och tar upp de här frågorna
i olika klubbar och med de aktiva idrottarna.
På jämställdhetsområdet arbetar man också
mycket och försöker uppfylla de förväntningar som
finns på att idrotten skall vara jämställd.
Det finns en motion redovisad här, Kr511, som är
väckt av Birgitta Carlsson och Ingbritt Irhammar. De
kräver en könsfördelad statistik för att vi skall få
bättre jämförelser mellan de resurser som kommer
pojkar och flickor, män och kvinnor, till del. Vi har
alltså inte den statistiken i dag, men vi skulle behöva
den både när vi från riksdagen beviljar bidrag till
Riksidrottsförbundet och för att kommunerna skall ha
möjlighet att se hur deras medel fördelar sig mellan
pojkar och flickor.
Det är också viktigt att arbeta vidare med jäm-
ställdhetsfrågorna ned på klubbnivå, ned till special-
grenarna. Det är viktigt att flickor som håller på med
idrott kommer i åtnjutande av ledarutbildning, att
kvinnliga idrottare och idrottsledare får vara de fö-
rebilder som de behöver vara i det här sammanhanget.
Det är alldeles för få ledare som är kvinnor i dag, och
därför behövs det extra satsningar på det här området.
Jag tror att idrottsförbunden på olika sätt kommer att
hjälpas åt att uppnå de här förhållandena, men jag
tycker ändå att det är viktigt att vi påpekar det här och
har stora förhoppningar på dem.
En annan fråga som tas upp i det här betänkandet
är dopning. Det är också ett allvarligt problem som
måste diskuteras och hanteras. Idrottsutredningen
arbetar med de här frågorna, som många gånger är
svåra att hantera. Vi måste trycka på ännu mer här att
dopning är någonting som vi inte accepterar i samhäl-
let och att man har bra sanktionsmöjligheter.
Idrottsföreningar och tävlande människor tar ock-
så upp frågan om ANT, dvs. alkohol, narkotika och
tobak, och där kommer också dopningsproblemet in.
Här behövs det förebilder, både ledare och i verksam-
heten, för att visa att man inte använder de här dro-
gerna i olika sammanhang, framför allt inte när det
gäller idrott, utan att man håller de verksamheterna
rena. Det finns även bilder på folk som har vunnit
tävlingar och som står och skakar champagneflaskor.
Det sprutar åt alla håll, och man vet inte vad de gör
med den skvätt som blir kvar. Förmodligen dricker de
inte upp det. Det är sådana här saker som är viktiga
och som vi skall försöka få att försvinna ur idrottens
sammanhang. Man skall se till att den som är idrottare
är nykter. Det är viktigt med sådana förebilder för
barn och ungdomar.
I diskussionen om den professionella boxningen
anser jag för min del att det är uteslutet att vi skall ha
professionell boxning. Det handlar om medicinska
skäl. Jag håller med Lars Lilja när han säger att man
gärna skulle vilja förbjuda även den andra boxningen.
Men det är inte möjligt i dag, eftersom vi inte har
något förslag om det. Man får se på de här frågorna
på olika sätt och försöka få fram en vettig hantering
av dem. Den professionella boxningen säger jag helt
och hållet nej till, liksom även till den andra boxning-
en, i den mån det skulle kunna fungera.
Fru talman! Med de här orden vill jag yrka bifall
till utskottets hemställan i dess helhet.