Herr talman! Jag tänker bara ta upp några av de
saker som berörs i betänkandet. Jag har inga
särskilda yrkanden, utan jag ställer mig helt bakom
vad utskottets majoritet säger.
Det jag vill ta upp handlar om ungdomsbrott, om
§ 34-placering och, naturligtvis, om
narkotikabekämpning. Beträffande det sistnämnda
tycks vi vara överens, oavsett partitillhörighet.
Ingen av oss här vill se narkotika på anstalerna.
Däremot kan tillvägagångssätten skifta litet
beroende på hur vi ser på ekonomin och vad vi vill
satsa på.
Vad jag absolut vill ägna tid åt är de åtgärder som
behövs när det gäller ungdomsbrotten, framför allt i
förebyggande syfte. Men när skadan redan är skedd
måste vi naturligtvis ha åtgärder att tillgripa.
Problemen här -- det är alltså väldigt svårt att veta
hur man skall hantera det hela -- visar de två
motioner på där det talas om ungdomsbrott. Den
ena motionen har väckts av Socialdemokraterna och
den andra av Ny demokrati, och de går stick i stäv
med varandra. Det handlar om att stävja
ungdomsbrottslighet eller om att bestraffa den som
har gjort sig skyldig till något.
Som kristdemokrat tycker jag att det är väldigt
viktigt att hävda att vi, oavsett hur ungdomar har
burit sig åt, måste lägga en del av ansvaret på de
vuxna i samhället. När det gäller förebyggande
åtgärder -- det gäller då hela vägen från hem, skola,
fritis och dagis -- har de vuxna faktiskt ansvar för
att ungdomar stoppas i tid, så att barnen inte blir
kriminella ungdomar när de växer upp. Här måste
vi låta också föräldrarna få ett speciellt ansvar -- inte
bara som en skyldighet utan också som en rätt att få
ta hand om sina barn på ett vettigt sätt. Vi
kristdemokrater kämpar för vårdnadsbidrag för att
därmed ge föräldrarna en chans att lära känna sina
barn på ett tidigt stadium.
När vi så kommer till det som vi i dag har att tala
om -- socialtjänstens och Kriminalvårdens
samarbete, eller kanske många gånger brist på
samarbete -- måste vi väl ändå säga att det behövs
åtgärder. Det behövs nämligen tidigare åtgärder och
fler åtgärder. Jag har suttit med i
Ungdomsbrottskommittén. I den kommittén -- det
tycker jag är viktigt att kommentera -- har vi
mycket noga gått igenom de möjligheter och de
brister som i dag finns och vad vi måste göra för att
ungdomsbrottsligheten skall minska.
Det räcker inte att bara säga att socialtjänsten borde
få ha kvar sitt ansvar. Men det har inte fungerat
bra. Det är bara att konstatera det. Man har ingripit
för tidigt och varit för slapp. Jag menar inte att det
behövs hårdare tag. Det är det sista en
kristdemokrat skulle önska. Däremot menar vi att
det behövs konsekvens. Vi måste kunna sätta
gränser. Det är kanske så att ungdomar reagerar
mera om rättssamhället griper in än om en mjuk
socialarbetare kommer och berättar och pratar.
Därför tror jag att det är viktigt att man, som det
står i betänkandet, verkligen låter beredningen få
genomslagskraft -- dvs. att det som
Ungdomsbrottskommittén har sagt verkligen ger
resultat. Vi får inte vara fega, utan vi måste våga ta
itu med det och göra något annat än det som vi har
gjort tidigare. Vi vet ju att det inte har gått bra
tidigare.
Vi i Sverige har faktiskt inte någon större anledning
att inse att vi skall behöva ha kriminella ungdomar.
Det finns inte den sortens fattigdom och nöd. Det
råder inte brist på mat, kläder och husrum på ett
sådant sätt att vi skulle vara föranledda att försvara
ungdomskriminalitet. I stället är det vi vuxna som
måste ta ett ansvar.
Jag menar alltså att det är de tidiga insatserna som
är absolut effektivast. Men det som vi i dag talar om
är om det gäller kriminalvård eller socialtjänst. Nu
har vi i utskottet valt att inte yttra oss. Ändå vill jag
när det gäller det här betänkandet skicka med att
det är oerhört viktigt att satsa på tidiga åtgärder.
Nästa punkt som jag särskilt vill betona är det
ekonomiska ansvaret för vård utom anstalt. Detta
ses som ett nästa led i den här problematiken. När
det gäller den som har suttit på anstalt och avtjänat
ett straff måste vi -- oavsett vad vi tycker om detta
med att sitta inne och oavsett vad vi tycker om
fängelsestraff -- ta vara på de tillfällen som finns när
det gäller att hjälpa den som har varit dömd. Där
brister det också i dag.
Det som kallas § 34-vård fungerar inte i alla stycken.
Det har ibland varit svårt att veta vilken kommun
som skall betala. När man väl har bestämt sig för
vilken kommun det är förhalar man ärendet på ett
sätt som gör att § 34-placeringen inte kommer till
stånd inom rätt tid. Det är heller inte rättvist att den
som har varit intagen och avtjänat sitt straff inte
skall få den vård som han eller hon har rätt att
begära av samhället. Vården skall återanpassa och
kanske habilitera -- inte bara rehabilitera.
Jag menar därför att det är väldigt viktigt att
Socialtjänstkommittén och Fängelseutredningen
samordnas på ett vettigt sätt. Det har faktiskt också
skett i uttalanden från dessa två kommittéer.
Vi kristdemokrater anser att det är väldigt viktigt
att utslussningen får ske på ett vettigt sätt och att
betalningsansvaret inte hamnar mellan stolarna.
Människor skall inte behöva riskera att gå miste om
det de behöver därför att vi inte riktigt vet vem som
har ansvaret eller vem som skall betala. Det måste
fungera. Jag ser fram emot det förslag som så
småningom kommer från Fängelseutredningen. Jag
ser också fram emot att den då sittande regeringen
kommer att anta det. På det sättet kommer
människovärdet att värnas och människors behov
av vård tillgodoses.
Även om vi kristdemokrater talar om
människovärde och människovård handlar det om
gränsdragning -- även för vuxna människor. Om
man begår tillräckligt grava brott och tillräckligt
ofta förgår sig mot sina medmänniskor -- det är ju
det som det handlar om -- är det helt rimligt att man
sätts i fängelse. Självfallet måste det för att
rättfärdiga brottet finnas möjlighet att bli intagen
för en tid så att man kan få tänka över vad man har
gjort. Detta sker också för att skydda den omgivning
som har skadats.
Detta står inte i motsatsförhållande till
uppfattningen att man skall värna människovärdet
också inom kriminalvården och det som följer efter
den.
Herr talman! Härmed vill jag tillstyrka utskottets
hemställan i betänkandet.