Herr talman! Berith Eriksson frågade: Hur många
fängelseplatser har samhället råd med? Men man
kan vända på frågan och i stället undra: Hur stor
brottslighet har vi råd med?
De som har stjälandet som yrke kostar enskilda
människor, företag och samhälle oerhört mycket.
Jag håller med om att det också är dyrt med
fängelseplatser. Men stölderna och allt som de för
med sig -- jag tänker på de lägenhetsinbrott som
människor utsätts för och som människor reagerar
oerhört starkt på -- har också ett pris.
I en förlängning vore det intressant att utifrån
Vänsterpartiets och Berith Erikssons resonemang få
veta vad Vänsterpartiet anser vara lagom.
Riktningen är ju densamma hela tiden -- trots
brottslighet skulle vi i stort sett kanske inte ha några
fängelseplatser.
Vi svarar då att somliga människor måste hållas
inne. Jag skall inte upprepa vad jag tidigare har
sagt. Jag bara hänvisar till det. Det är nämligen den
enklaste matematik att räkna ut att det blir färre
inbrott när yrkeskriminella sitter inne jämfört med
när de inte gör det.
Av betänkandet framgår klart och tydligt vad ett
enigt utskott sade i fjol om differentieringen: 85 %
är en önskvärd nivå när det gäller beläggningstalet.
Då är det möjligt att klara den här differentieringen.
Om beläggningstalet är högre blir det svårt att
differentiera. Här måste man anstränga sig
betydligt mera än man nu gör. Utan tvivel finns det
en potential inom kriminalvården, på anstalterna,
när det gäller att åstadkomma en bättre
differentiering.
Slutligen något om häktena. Utbyggnaden av platser
gäller också häktena. Den överbeläggning som i
vissa fall kan konstateras är naturligtvis obehaglig,
särskilt för dem som vistas där. Exemplen på att
somliga avtjänar hela strafftiden på ett häkte har sin
grund, såvitt jag förstår, i att vederbörande vill
avtjäna sitt straff på häkte. Sådana människor finns
det, och de är tydligen rätt många.