Herr talman! Den borgerliga kriminalpolitiken
börjar få genomslag i samhället. Uttalanden görs
om att brottslingar skall sitta inne och att
vedergällningstanken skall vara rådande. Men det
som medborgarna och samhället mest är betjänt av,
nämligen att brottsligheten minskar, har den
borgerliga politiken ingen effekt på. Tvärtom har
brottsligheten ökat. Det har skett en markant
ökning 1992 och 1993 av våldsbrott, så som
misshandel och våldtäkter.
Detta stämmer väl överens med internationella
erfarenheter som visar att längre straff inte har
någon effekt på brottsligheten. Brottsutvecklingen
står inte i någon bestämd relation till antalet
frihetsberövanden och deras längd. Den nuvarande
kriminalpolitiken förs mot all kunskap och alla
erfarenheter.
Vi har i våra reservationer framhållit vikten av en
annan kriminalpolitik. Det gäller att med alla
medel förebygga att brott begås. Denna kamp
måste föras utifrån en helhetssyn, där
kriminalvården och dess insatser är en väsentlig
del.
Vi kommer också fortsättningsvis att ha kvar
fängelsestraff som påföljd, men förutsättningen
måste vara att det finns inte bara möjligheter utan
också vilja att bedriva en human kriminalvård.
Fängelsevistelsens negativa konsekvenser måste
motverkas och resurser användas för att
återanpassa de intagna; annars finns det stor risk
för att vi skapar fler och farligare brottslingar.
Vi vill lyfta fram alternativen till fängelse. Då är det
inte bara satsningar på nya alternativ som måste till,
utan de som redan finns måste kunna utvecklas.
Regeringen har bl.a. i budgetpropositionen
framhållit värdet av alternativa frivårdspåföljder.
Men vad har hänt i praktiken? Dessa har inte ökat
i någon större omfattning. Det största hindret för
utvecklingen är alla de olika uttalanden från
Justitiedepartementet i massmedier och i skrifter
om att det är fler och längre fängelsestraff som
gäller. De förändringar som har genomförts har
främst inneburit fler och längre fängelsestraff.
Regeringen ger dubbla budskap. Budskap om
hårdare tag, fler och längre fängelsestraff gör att
praxis i samhället förändras. Det visar ökningen av
utdömd fängelsetid.
Kriminalvården befinner sig i en ytterst besvärlig
situation. Överbeläggning på såväl häkten som
anstalter innebär stora svårigheter att bedriva en
god kriminalvård, som syfter till att återanpassa de
intagna till samhället. Hoten om våldet ökar på
anstalterna. Bristen på platser innebär också stora
svårigheter att komma till rätta med
narkotikaproblemen.
Utgångspunkten för en väl fungerande
kriminalvård är att de intagna kan placeras på
lämpliga anstalter. Detta är i stort sett omöjligt i
dag. Beläggningssitutationen är sådan att den
omöjliggör en meningsfull vård och behandling.
Den påverkar arbetssituationen i verkstäderna och
försvårar narkotikabekämpningen. Detta leder till
stora påfrestningar för de intagna och även för
personalen. Systemet med en differentiering och en
85 % beläggningsnivå, som det ursprungligen
funnits en bred majoritet för, har helt satts ur
funktion. Vi kräver att det snarast redovisas
åtgärder för att en differentiering skall kunna bli
möjlig.
Den allt hårdare inställningen till människor som
har begått brott har lett till att det blivit svårare att
främja anpassningen. Förutsättningar för ett gott
resultat är, som jag nämnde, en differentiering och
en fortsatt utveckling av verksamheten inom
anstalterna med utbildning, olika
påverkansprogram och behandling. Men en sådan
specialisering får inte leda till att principerna i 1974
års kriminalvårdsreform upphör att gälla. Tvärtom
krävs en ökad medverkan av myndigheter och
organisationer även under verkställighetstiden.
Det är också angeläget att understryka att
permissioner är nödvändiga för att ge de dömda en
chans att dels få behålla social kontakter utanför
fängelse, dels söka arbete och bostad.
Vi ser med tillfredsställelse på att det pågår en
utveckling inom frivården. Men det behövs
ytterligare metodutveckling och ett väl strukturerat
innehåll för att andelen klienter i frivård skall öka
och antalet klienter i fängelse skall minska. Genom
att med kraft driva på utvecklingen av frivården och
frivårdspåföljderna, som kontraktsvård och
samhällstjänst, kan man nå ett gott vårdresultat och
även göra besparingar. Det vore bättre att använda
de drygt halv miljard kronor som de nya
anstaltsplatserna kostar till en rejäl satsning på
alternativa påföljder.
I dag prioriters fängelseplatser i stället för en
långvarig kvalificerad behandling inom ramen för
t.ex. kontraktsvård och andra behandlingsprogram
för missbrukare som har utvecklats inom frivården,
som är bra alternativ och visar sig ge goda resultat.
Med en ökad användning av alternativa påföljder
för rattfylleri kan en besparing på 55 miljoner
kronor göras.
Vad gäller de unga brottslingarna är det av största
vikt att reda ut bakomliggande problem som kan
kräva vård och behandling. När det gäller
ungdomar under 18 år är detta socialtjänstens
ansvar. Denna princip måste slås fast. Åtgärderna
får inte motverka möjligheterna att ge den unge
förutsättningar för ett laglydigt liv.
Herr talman! Jag yrkar bifall till de
socialdemokratiska reservationerna.