Herr talman! Jag håller med Göthe Knutson om att
bristerna vad gäller planering inför en frigivning
inte helt kan tillskrivas den här regeringen. Redan
innan den tillträdde fanns det brister. Däremot kan
man kanske säga att det har blivit värre i det
avseendet.
Det skall bli bättre, säger Göthe Knutson. Jag vill
då säga att det inte är så lätt att anpassa och att
planera för klienter som sitter på anstalt. Ofta måste
det till en kompletterande utbildning, eller också
behövs det kanske någon typ av praktiktjänst.
Vidare har vi kraven på en egen bostad, på
meningsfull sysselsättning eller arbete och på ett
nytt nätverk utanför anstalten.
Halvtidsfrigivning är kanske fel ord. Vad det
handlar om, och vad det tidigare skulle ha handlat
om, är ju att den återstående hälften av strafftiden
mer eller mindre bör utgöras av en sorts
intensivövervakning utanför anstalten.
Det som dock verkligen kan tillskrivas den här
regeringen är situationen i dag på fängelser, häkten
och polisarrester. Det mest skandalösa just nu
tycker jag är att häkten och arrestlokaler också
används när det gäller flyktingar. Men den debatten
får vi väl ta en annan gång.
Så några ord om rymningarna, som också
debatterats här. Det är ju så -- och så har det varit
tidigare också -- att 85 % av de intagna aldrig
rymmer. När det gäller merparten av de övriga 15
procenten är det fråga om de öppna anstalterna. Om
man tittar ännu närmare på det hela ser man att det
i de flesta fall handlar om att interner inte har
kommit tillbaka i tid från permissioner.
Vidare tycker jag inte att Göthe Knutson har
anledning att slå sig för bröstet, därför att antalet
rymningar från slutna anstalter inte är lika stort nu
som det var tidigare. Tidigare har det ju varit fråga
om väldigt kända fångar som mött massmedialt
intresse. Säkert kan sådant hända nu också. Det
händer hur väl man än försöker isolera internerna.