Herr talman! Det är en viktig och intressant debatt som vi i dag har om mineralpolitiken. Den svenska basindustrin bygger ju på att förädla naturtillgångar som skog och det som finns på och i marken. Exportinkomsterna från den industrin har en helt avgörande betydelse för den svenska välfärdsutvecklingen och för folkhushållet.
För stora delar av de mer glest befolkade delarna av landet är, som vi här hört från flera talare, den här basindustrin också avgörande för att kunna utveckla dessa bygder.
I grunden tror jag att vi som här i dag debatterar basnäringarna - nu handlar det om gruvindustrin som är helt beroende av regionalpolitiken - i grunden är ganska överens om att skapa långsiktigt goda förutsättningar för näringen. Vi vet att den är väldigt konjunkturkänslig. Det såg vi under finanskrisen.
Det är klart att det när efterfrågan viker och man stänger ned verksamheter och varslar människor behövs mindre av metaller och mineraler. Men nu möter branschen en väldigt stark och, som det verkar, ihållig efterfrågan. Det avspeglas i antalet ansökningar om undersökningstillstånd till exempel.
Världsmarknadspriset på guld har exploderat. Det är också en mycket stor efterfrågan på järn, koppar och zink
och
på olja, men det är någonting som vi inte hittar på den här sidan av Kölen, så det behöver vi inte här i dag bekymra oss om.
Mindre känt men inte mindre viktigt är, som tagits upp här i dag, den ökade efterfrågan på så kallade sällsynta jordartsmetaller som används exempelvis i specialmagneter i hybrid- och elbilar och i vindkraftverk samt i solceller och mobiltelefoner. Kina står för en väldigt stor del av de här tillgångarna. Vi har här i dag hört andra talare berätta om hur man nu i ökad utsträckning också använder sådant här för eget bruk. Det behövs alltså fler leverantörer. Det fina är då att vi faktiskt kan bidra här.
Ska vi hjälpa till och samtidigt skapa bättre förutsättningar för kvalificerade jobb i eftersatta områden, eller ska vi sätta käppar i hjulen? Svaret är inte helt givet. Jag tycker att det finns vissa illavarslande tecken i en del av de 26 motioner som jag kommer att yrka avslag på.
Jag vill ändå lägga tonvikten på den blocköverskridande överenskommelsen mellan Socialdemokraterna och allianspartierna när det gäller synen på de mineralpolitiska frågorna. Här har vi ett gemensamt ansvar för allt utom en sak som nu i debatten tydliggjorts, nämligen uranbrytningen. I övrigt har vi en överenskommelse som också bygger på att vi tillsammans ser över minerallagen.
Prospektering och utvinning enligt minerallagen måste enligt miljöbalken från 1999 kompletteras med mycket stränga miljöhänsyn. I vissa motioner står det att minerallagen bör omarbetas. Det har gjorts i omgångar, exempelvis år 2005 när riksdagen beslutade om omfattande ändringar för att förbättra kontakterna mellan prospektör, gruvnäring och markägare.
Man införde då en mineralersättning från koncessionshavaren till markägarna för att uppnå en bättre balans mellan exploatörer och markägare. Så sent som i mars i år tillkallade regeringen en särskild utredare som ska föreslå en ordning för vinstdelning vid expropriation eller, som det heter, andra förfoganden.
Icke desto mindre har vi i utskottet kommit fram till att regeringen bör göra en översyn av minerallagen som, som vi skriver, "syftar till att markägare och kommuner med ökad tydlighet och effektivitet ska få tidig information om vad en prospektering avser och hur den ska genomföras". För att den kommunala demokratin, som vi nu har diskuterat, ska kunna fungera, är det också viktigt att man får tidig information så att beslut kan fattas.
Den blocköverskridande överenskommelsen gäller även uranprospektering. Den vänder sig, som vi hört, Vänsterpartiet och Miljöpartiet emot. När det gäller uranprospekteringen, som flera varit inne på, yrkar jag avslag på de aktuella motionerna - då med utskottets motivering och hänvisning till den översyn av minerallagen som utskottet har tagit initiativ till.
Jag vill påminna om att ett förbud mot uranprospektering skulle skada näringen långt mer än man i förstone kanske tänker sig. Ett undersökningstillstånd som beviljas för uran gäller också för övriga mineraler utom olja, gasformiga kolväten och diamant, varför prospektering som i någon utsträckning omfattar uran också ökar möjligheterna att finna andra brytvärda mineraler - så varför inte till exempel de sällsynta jordartsmetallerna?
Som utskottet tidigare har debatterat och som Helena Lindahl här i dag har konstaterat skulle en vetorätt mot uranprospektering i praktiken sakna betydelse eftersom det är oundvikligt att finna uran när man söker efter andra mineraler. Socialdemokraterna har insett detta, dock inte Vänsterpartiet och Miljöpartiet.
Socialdemokraterna vill, som vi här i dag hört Karin Åström säga, förbjuda uranbrytning. Naturligtvis är det en i grunden möjlig hållning men kanske ändå en moraliskt lite svår inställning att ha för ett land som för sin elförsörjning i hög grad är beroende av kärnkraft.
En pragmatiker skulle naturligtvis kunna hänvisa till att uranbrytning är föga lönsam i vårt land. Halten av uran i den svenska berggrunden är väsentligt lägre än i de länder som numera producerar och exporterar uran. Därmed är det i praktiken ganska riskfritt att tillåta uranprospektering och uranbrytning.
Men man ska kanske ändå inte resonera så. Vi kan inte hävda att det är okej att vara starkt beroende av kärnkraft och samtidigt vägra uranutvinning i den mån det är rimliga villkor och uran på ett miljömässigt rimligt sätt skulle kunna utvinnas inom vårt lands gränser.
Däremot är det, tycker jag, vår skyldighet att omgärda en, låt vara osannolik, uranbrytning med de absolut strängaste miljöreglerna. Prospektering får inte ske utan tillstånd som utfärdas enligt minerallagen och kärntekniklagen. En miljökonsekvensbeskrivning ska också ingå i en ansökan. Enligt myndigheternas bedömning är det tillräckligt starka villkor för en säker hantering.
Med detta, herr talman, yrkar jag alltså avslag på samtliga motioner.