Fru talman! Marianne Andersson har i en inter-
pellation ställt ett antal frågor till mig. För det första
vad jag avser att göra för att höja utbildningsnivån i
Bengtsfors. För det andra vad jag avser att göra för att
höja utbildningsnivån i Västra Götaland med särskild
betoning på Dalsland, Norra Bohuslän och Nordöstra
Skaraborg som har låg utbildningsnivå. För det tredje
på vilket sätt jag är beredd att jämställa utbildnings-
utbudet i form av såväl platser som resurser i Västra
Götaland med övriga regioner. För det fjärde om jag
är beredd att ta hänsyn till Västra Götalands nuvaran-
de låga antal läkarutbildningsplatser vid eventuell
satsning på fler utbildningsplatser.
Inger René har frågat mig vilka åtgärder jag avser
att vidta för att resurserna för högskoleutbildningen i
Västsverige skall komma i paritet med landet i övrigt.
Eftersom frågeställningarna i interpellationerna är
i princip likalydande vill jag ge ett gemensamt svar.
Utbildningspolitiken måste vara långsiktig och ge
så goda förutsättningar som möjligt för högre studier
oavsett var i landet man bor. Alla statliga högskolor
och universitet har ett nationellt utbildningsuppdrag.
Det som har hänt i Bengtsfors är olyckligt och har
drabbat en hel bygd. Därför avser regeringen att av-
sätta ytterligare resurser till regionen. De platser inom
designområdet vid Stenebyskolan som i budgetpropo-
sitionen för år 1999 planeras integreras i Göteborgs
universitet fr.o.m. år 2000, utökas nu med ytterligare
10 platser till totalt 70. Vidare undersöker vi möjlig-
heten att andra lärosäten i Västsverige förlägger yt-
terligare högskoleutbildning såsom distansutbildning
eller decentraliserad utbildning till Bengtsfors. Även
inom kunskapslyftet har de speciella problemen i
Bengtsfors uppmärksammats.
På Marianne Anderssons andra och tredje fråga,
samt Inger Renés fråga, vill jag ge ett samlat svar.
Stora insatser har gjorts för att genom ökad tillgäng-
lighet höja utbildningsnivån i hela Sverige. 68 000
nya högskoleplatser under 1997-2000 och ytterligare
20 000 platser för 2001-2002 föreslås nu i vårpropo-
sitionen. Kunskapslyftet ger ca 130 000 människor
per år en möjlighet att skaffa sig en gymnasieutbild-
ning. Kvalificerad yrkesutbildning är ett annat exem-
pel. Försöksverksamheten med den kvalificerade
yrkesutbildningen pågår sedan den 1 juli 1996 t.o.m.
år 2001. Målet med verksamheten är att pröva nya
eftergymnasiala utbildningar, nya pedagogiska for-
mer och nya anordnare. Utbildningen skall förena en
praktisk inriktning med fördjupade teoretiska kun-
skaper. I dagsläget finns drygt 200 olika KY-
utbildningar fördelade på 14 branschområden. Antalet
årsstudieplatser uppgår fr.o.m. 1999 till 12 000.
Tillgängligheten till högskoleutbildning i alla de-
lar av landet har varit en viktig grund för regeringens
förslag till fördelning av de nya högskoleplatserna,
men bakom förslaget ligger också många andra över-
väganden. Jag vill också framhålla att olika mått ger
olika resultat. Fördelningen av högskoleplatser ut-
trycks i procentsatser som påverkas av hur man av-
gränsar regioner och vilka mått man använder - an-
delen högskolenybörjare, andelen registrerade stu-
denter, andelen helårsstudenter, andelen examinerade
eller andelen högutbildade i området. Förekomsten av
utbildningar som endast finns inom en region påver-
kar också jämförelsen.
Om man jämför fördelningen av platser med för-
delningen av befolkningen i åldern 16-64 år, framgår
det att nordregionen har flest högskoleplatser per
innevånare. Den västra och den södra regionen ligger
på samma nivå och har minst antal platser per invåna-
re, och den östra regionen har en något större andel
platser än dessa båda. Inte heller fördelningen av de
68 000 nya platserna stämmer helt med befolknings-
fördelningen.
Vid fördelningen av högskoleplatser på olika hög-
skolor är den regionala fördelningen en viktig faktor.
I Statistiska centralbyråns utbildningsstatistik redovi-
sas bl.a. den regionala fördelningen. En blick på en
tabell över antalet registrerade studenter per tusen
invånare och per län läsåret 1996/97 visar på stora
skillnader mellan länen. Här är det fyra län som top-
par listan, nämligen Uppsala län, Västerbottens län,
Göteborgs och Bohus län samt Malmöhus län.
Tyngdpunkten ligger således kring de stora universi-
tetsorterna.
Exempel på andra grunder än befolkningsfördel-
ningen för regeringens förslag till fördelning av hög-
skoleplatser är bedömningar av högskolornas möjlig-
heter att ta emot studenter inom de prioriterade ut-
bildningsområdena teknik och naturvetenskap. Vidare
ryms inom utbildningssatsningen uppbyggnaden av
tre nya högskolor, nämligen Högskolan på Gotland,
Malmö högskola och Södertörns högskola. Enligt
regeringens bedömning har det varit viktigt att ge de
nya högskolorna goda förutsättningar för den framti-
da verksamheten.
När det gäller Marianne Anderssons sista fråga,
den som handlar om det låga antalet läkarutbild-
ningsplatser i Västsverige, så vill jag klargöra att
riksdagen, i enlighet med den borgerliga regeringens
proposition (prop. 1993/94:150), 1994 fattade beslut
om neddragningar av läkarutbildningen med 120
nybörjarplatser. Av dessa var 20 i Göteborg. Rege-
ringen har nu erfarit att denna neddragning i prakti-
ken ej ägt rum. Göteborgs universitet har t.o.m. ökat
antalet nybörjare på läkarutbildningen något sedan
riksdagsbeslutet fattades.
Mot bakgrund av Vårdkommissionens resultat är
jag beredd att se över dimensioneringen av läkarut-
bildningen. Vårdkommissionen inrättades i juni 1998
med uppgift att kartlägga utbildningsbehoven i vård-
och omsorgssektorn, men i detta sammanhang disku-
teras även behovet av en utökad läkarutbildning.
Kommissionen har konstaterat att det finns ett behov
av att utbilda fler såväl läkare som sjuksköterskor. De
synpunkter på dimensioneringen av läkarutbildningen
i Västsverige som tagits upp i denna interpellation
och i andra sammanhang kommer att ingå i den fort-
satta beredningen av frågan.