Fru talman! Jag är glad om jag kan förvåna och
överraska utbildningsministern. I dag handlar debat-
ten inte om de totala anslagen till vare sig forskning
eller högre utbildning. Jag debatterar gärna den frå-
gan också, men det får bli en annan dag. I dag handlar
debatten om fördelning av de faktiska resurser som
finns. Där är Västra Götaland och Västsverige miss-
gynnat. Det är det som vi alla här vill ändra på.
Utbildning är långtifrån en privatsak för den en-
skilda människan. Den har en stor betydelse för lan-
det och för regionernas utveckling.
De faktorer som på lång sikt visat samband med
högre regional tillväxt är förutom en väl utbildad
befolkning - som av många brukar sättas som num-
mer ett - tillgång till växande kommunikationssystem
- den frågan debatteras med en annan minister då och
då - hög kvalitet, ledningsfunktioner och placering av
huvudkontor.
Västsverige intar en i flera avseenden unik posi-
tion i Norden. Näringslivet har en stor tyngd och
kvalitet inom ett ovanligt stort antal branscher i olika
sektorer. Det gäller fordon, läkemedel, elektronik,
informationsteknik, livsmedel och petrokemi. Det var
de största områdena.
Låt oss titta på den arbetskraft som behövs i Sve-
rige och fokusera blicken på Västra Götaland och
enkannerligen Bohuslän. Av Bohusläns 14 kommuner
är det bara två som inte anser att de har stort behov
eller mycket stort behov - dvs. underskott - av in-
genjörer på olika nivåer. Det är en extrem siffra jäm-
fört med övriga Sverige.
Jag tror inte jag har varit på ett enda studiebesök
på stora företag som Volvo, Saab, Ericsson Space,
Ericsson Microwave System, petrokemiföretagen i
Stenungsund eller på läkemedelsföretagen i Mölndal,
utan att man har berättat om de bekymmer som finns
med att få tag på medarbetare - ungdomar - med
kvalificerad utbildning. Det gäller inte bara ingenjö-
rer. Samma bekymmer visar en stor del av de nybil-
dade företag som nu börjar växa upp i Västra Göta-
land. Man får inte tag på det utbildade folk man be-
höver.
För att det kvalificerade näringslivet i Västsverige
- som skall vara en motor i näringslivet inte bara i
Västsverige utan överallt - skall ha fortsatt växtkraft
krävs tillgång till väl utbildad personal. Den vikti-
gaste möjligheten är att lokalt utöka antalet utbild-
ningsplatser och forskningsanslagen.
I dag är alla de västsvenska högskolorna helt be-
roende av ekonomiskt stöd utifrån för att bygga upp
den forskning som är nödvändig inte bara för forsk-
ningen själv utan för att säkra kvaliteten i grundut-
bildningen. Alla vet att sökandet av pengar utanför
forskningsanslagen är en tidskrävande åtgärd som i
sig stjäl tid från den egentliga forskningen.
Är det rimligt, utbildningsministern, med denna
snedfördelning av antalet utbildningsplatser och
forskningsanslag? Jag kan inte tänka mig att utbild-
ningsministern svarar ja på den frågan. Vad avser
utbildningsministern att göra? Jag kammade tydligen
noll när det gäller de 10 000 platserna, men 5 000
eller 7 000?