Fru talman! Som jag sade förut är vi överens om
målet. Vi är överens om beskrivningen av situationen
i dag. Därför är vi väl också överens om att känna oss
ganska frustrerade över att det är så svårt att anträda
vägen till det gemensamma målet.
Lösningen, tror jag, är inte att försöka splittra det
internationella samfundet. Då blir det ännu svårare att
komma till målet.
Den enda lösning som Yvonne Ruwaida och Mu-
rad Artin egentligen har föreslagit, som inte också jag
har föreslagit, är sanktioner. Jag tror att det bara
skulle ge en splittring. Trodde jag att sanktioner
skulle ge ett resultat hade vi redan föreslagit sanktio-
ner. Det skulle ge en splittring i Israel. Det skulle ge
en splittring i det internationella samfundet.
Alla de gånger som vi har arbetat med sanktioner,
oavsett om det har gällt Sydafrika eller Zimbabwe,
som var fallet ganska nyligen - vi har också haft
diskussioner när det gäller t.ex. Vitryssland - har vi
diskuterat med oppositionen i respektive land och
undersökt vad denna har föreslagit. Vi har låtit oss
vägledas av deras rekommendationer och förslag.
Peace Coalition, den största fredsrörelsen med
Yossi Beilin som ledare, säger nej till sanktioner och
anser att det vore kontraproduktivt i det här läget. Det
kan komma ett annat läge, och jag vill inte gå händel-
serna i förväg, men Berndt Ekholms tankar på att man
aldrig i förväg kan utesluta olika ekonomiska insatser
kan jag till fullo instämma i. Som läget är i dag menar
vi att det inte är aktuellt med sanktioner.
Kent Härstedt har också frågat om Sveriges age-
rande när det gäller det humanitära läget, men jag
hann inte svara på det i det förra inlägget. Vi reagera-
de väldigt tidigt och väldigt kraftigt på att humanitära
organisationer inte släpptes in och kunde arbeta, och
att ambulanser angreps. Vi skrev ett brev till Shimon
Peres för säkert två månader sedan där vi protesterade
just mot detta och krävde att man följde humanitär
rätt och folkrätt.
Vi har sedan dess ekonomiskt ersatt många av de
sönderskjutna ambulanserna för att man ska kunna få
i gång ambulansverksamheten igen. Vi har haft di-
rekta politiska kontakter med den israeliska regering-
en och talat om att detta är helt oacceptabelt.
Vi har också försökt att göra insatser för barnen.
Häromveckan var ju representanter för det palestinska
barncentret här tillsammans med dess chef Cairo
Arafat. Tillsammans med Sida tittar vi nu på vilka
insatser vi kan göra för framtiden för de barn som har
drabbats så fruktansvärt hårt av konflikten. Sverige
har också flera gånger protesterat mot att ett bi-
ståndsprojekt häromdagen inte fick besökas av bi-
ståndsarbetare. Det har resulterat i att de som nu öns-
kar resa tillbaka ska garanteras inresa.
Sverige gör också många insatser rent praktiskt.
Förutom det allmänna humanitära stödet, t.ex. stödet
till ambulanserna, fick jag alldeles nyss ett besked
från mina medarbetare att det nu också är klart med
dels tre rättsmedicinare som genast kan hjälpa till i
Jenin och utreda vad som har hänt ifall FN behöver
det, dels tio personer från Räddningsverket som nu är
klara att åka ned för att bistå med all den hjälp som
behövs akut i det här läget. De står till UNRWA:s och
FN:s förfogande.
Slutligen vill jag kommentera det som Elver Jons-
son tog upp om de antisemitiska tongångar och rentav
attacker som vi kunnat se de senaste veckorna. Det är
så fruktansvärt osmakligt, och inte bara osmakligt
utan rent upprörande. Dessutom är det farligt för hela
konflikten när gamla antisemitiska fördomar, som
man hade hoppats skulle varit nedgrävda i historiens
mörker, återigen kommer upp till ytan.
Vi har t.o.m. hört exempel på att judiska barn vid
Judiska skolan i Stockholm kan känna sig hotade och
utsatta. Vi har alla ett väldigt ansvar att markera att
när vi protesterar är det mot det som Israels regering
gör - ingenting annat.