Fru talman! Våld föder våld. Om det är någon
gång det verkligen ligger någon sanning bakom såda-
na ord är det i denna konflikt i Mellanöstern. Det är
oerhörda tragedier som i decennier har drabbat såväl
palestinier som israeler. Det visar också att konflikter
aldrig kan lösas med våld. För att komma ur denna
fruktansvärda våldsspiral fordras verkliga ledare som
med demokratiskt, folkligt, stöd kan lyfta sig över
begångna oförrätter och göra ett nytt avstamp. Utan
detta handlingssätt kommer konflikten aldrig att lö-
sas, vare sig med terror eller militära insatser. Vad
som behövs är hållbara avtal med vilja till fred, sam-
levnad och försoning.
Demokrati och respekt för mänskliga rättigheter
utgör ofta hörnstenar i vårt sätt att se på sådana frå-
gor. Det gäller självfallet också Mellanösternfrågan.
Därför är det viktigt att de resolutioner som har anta-
gits i FN:s säkerhetsråd respekteras fullt ut av båda
parterna. Det innebär stopp för allt våld och alla
kränkningar av mänskliga rättigheter, på vilken sida
de än begås.
Den senaste FN-resolutionen, 1397, som initierats
och förhandlats fram utgör ett gott steg i riktning mot
en fredlig lösning. Resolutionen tar också upp visio-
nen om en palestinsk stat sida vid sida med Israel.
Målet måste vara att främja en utveckling som bidrar
till uppbyggnad av en demokratisk palestinsk rätts-
stat. Något som saknas i området är en utvecklad
demokrati. Hade den varit en verklighet hade kon-
flikten aldrig blivit så ödesdiger, om den ens hade
uppstått.
Konflikten är svår att hantera därför att det finns
ett lager av oförrätter från olika håll. Israel har ofta
haft en hård, visserligen ibland begriplig, men inte
alltid försvarbar hållning. Arabvärlden har tagit på sig
ett stort ansvar därför att man å sin sida i oförsonlig-
het har förvägrat att tillämpa avtal som skulle föra det
hela ur den låsta situationen. Det är att beklaga, fru
talman, att det avtal som Barak var med om att för-
handla fram inte antogs. Då hade situationen sett
annorlunda ut. Därför är det viktigt att se i backspe-
geln varför det har blivit som det har.
Det har sagts att svensk Mellanösternpolitik under
lång tid har präglats av otydlighet. Jag tycker att den
har föredömligt nyanserats på senare år. Sverige ska
självfallet kraftfullt fördöma både Sharonregeringen
och dess övervåld mot oskyldiga palestinier liksom vi
lika kraftfullt måste fördöma den terror som utgår
från PLO-styrda områden som drabbar oskyldiga
israeler. Det är endast genom att föra en balanserad
linje, utan att särskilt favorisera den ena eller den
andra parten, som Sverige, EU och USA kan spela en
betydelsefull roll.
I det här sammanhanget vill jag säga att jag tycker
att statsministern med sitt initiativ häromåret till
Förintelsekonferensen, som följs upp i dag med en
försoningskonferens med rubriken "Sanning, rättvisa
och försoning", är något som borde stå i eldskrift för
hela världen eftersom man säger sig eftersträva en
fredlig framtidsutveckling.
Det sades i debatten att ockupationen är orsaken. I
förlängningen är det så, men bakom ligger massor av
oförrätter, låt vara från mer än ett håll. Det gäller att
lämna en del bakom sig och komma till förhandlings-
bordet. Om inte det sker kommer det vansinnesdåd
som nu pågår att fortsätta. Det vore olyckligt för hela
världen men framför allt för Mellanösterns folk.