Fru talman! Det finns hur mycket som helst att
säga i den här debatten. Först skulle jag vilja säga att
jag har följt den här konflikten och försoningsförsö-
ken mellan palestinier och israeler i 15 år. Det finns
kanske få tillfällen då det funnits skäl att vara så pes-
simistisk och bekymrad som just nu.
När vi har sett övergreppen och övervåldet från is-
raelisk sida mot palestinierna den senaste tiden har
jag kanske särskilt förargat mig över att man hindrat
medierna från att oberoende rapportera om utveck-
lingen i de palestinska områdena och att man därefter
förhindrat biståndsarbetare att utföra sitt arbete för att
lindra nöd och rädda liv. Detta är helt enkelt inte
acceptabelt.
Häromveckan träffades i Rom ett stort antal olika
humanitära organisationer, bl.a. Unicef, Röda korset,
UNHCR, World Food Program m.fl. Deras ledare
protesterade kraftfullt mot att Israel hindrat dem från
att bedriva humanitärt arbete i de hårt drabbade pa-
lestinska områdena. Hindrandet har lett till onödigt
lidande och i vissa fall till dödsfall. Detta är ett klart
brott mot grundläggande humanitära principer.
När våldet eskalerar och den humanitära situatio-
nen försämras är det barnen, både de palestinska och
de israeliska, som tar störst skada. Jag skulle vilja
fråga: På vilket sätt har Sveriges regering och utri-
kesministern protesterat och agerat vad gäller de
humanitära organisationernas möjlighet att verka?
Den andra delen av mitt anförande skulle jag vilja
fokusera på just barnens situation. Konflikter mellan
israeler och palestinier är en katastrof för barnen på
båda sidor. Barn blir dödade, skadade och handikap-
pade för livet. De berövas sina rättigheter att vara just
barn. Särskilt deras känslomässiga utveckling påver-
kas på ett dramatiskt och negativt sätt. De palestinska
barnen påverkas också påtagligt av den allt sämre
situationen, utegångsförbuden, att hindras från att gå
till skolan och inte ha möjlighet till hälso- och sjuk-
vård. Sammantaget försätts de palestinska barnen i en
mycket allvarlig situation.
Sedan våldsutbrottet för mer än 18 månader sedan
har vi fått följa en snabb och dramatisk försämring av
levnadsförhållandena för palestinierna i de ockupera-
de områdena. Detta är ett direkt resultat av beskjut-
ning och eldstrider mot eller kring bostäder och sko-
lor. Till detta ska läggas all materiell förödelse och
återkommande utegångsförbud.
Det finns skäl att vara orolig över vilka konsek-
venser konflikten kommer att få för barnen också på
sikt. Sedan den andra intifadans start i september
2000 har bl.a. Unicef återkommande försökt att upp-
mana båda parter att skydda barnen från att bli offer i
konflikten. Men vi har sett att för var dag tar alltfler
barn skada av konflikten. Genom att sammanställa
uppgifter från internationella israeliska och palestins-
ka källor har fram till strax före de senaste veckornas
ökade våld över 230 palestinska barn och 50 israelis-
ka barn dödats. Ungefär vart fjärde palestinskt
dödsoffer har varit barn. Ytterligare ca 7 000 barn har
skadats. Till detta kan läggas att ungefär vart tredje
palestinskt barn som har dödats har dödats av skott
mot huvudet.
Det här är oerhört allvarligt, och jag vill fråga ut-
rikesministern på vilket sätt man ämnar stödja insat-
ser speciellt riktade mot den uppväxande generatio-
nen och på vilket sätt man protesterar just mot våldet
mot barn.